Kan uppfattningen att alla människor har lika värde leda till att alla människor ska behandlas lika? Så kan det verka när man fundera på och argumenterar för likavärdesprincipen. När värdefrågan förblir en teoretisk och principiell hållning kan den verka enkel. Men när den ska tillämpas på olika nivåer, individ, grupp och samhällsnivå uppstår betydande problem att kunna fullfölja tanken på att alla ska behandlas lika. I själva verket behöver människor behandlas olika för att deras lika värde ska kunna bibehållas.
Två akutfall infinner sig på en mottagning. Den ena har en ytlig sårskada, den andre har en axel ur led. Sårskadan har inte ont men axeln vrider sig i plågor. Ytligt sett skulle ingen prioritering behöva göras. Båda kunde tas om hand med ungefär samma skyndsamhet. Men säg att man behövde behandla en i taget. Den som har svåra plågor ligger liksom före i prioriteringsordningen och kan därför komma att behöva skyndsam hjälp.
Men om man samtidigt visste att sårskadan är mycket infektionskänslig och därför inte kan vänta. Visst skulle man kunna ge axeln smärtstillande och börja behandlingen av sårskadan. Då kanske man får uppgift om att axeln om en liten stund är ett oerhört viktigt vittne i en rättegång där axeln bara måste infinna sig. Som en sista komplikation får behandlande läkare reda på att sårskadan dessutom har en svår blodsjukdom som gör snabb åtgärd till ett måste...
Enkelt vore att säga att alla ska ha skyndsam och adekvat behandling. Men i exemplet fästs uppmärksamheten på turordning och prioritering. Och pekar på att information är nödvändig för att kunna bedöma turordning. Lika värde omsatt i handling betyder alltså att man måste göra bedömningar och avvägningar utifrån olika medicinska, sociala, och skattningar av olika alternativs konsekvenser. Att handla utifrån att varje människa har lika värde i mer komplicerade fall och med många omständigheter kan göra bedömningarna intrikata.
Tar vi istället tiggarna utanför de många affärerna så finns en instinkt och en medmänsklig plikt att hjälp en människa som uppenbarligen befinner sig i någon slags nöd. Men när man samma dag har sett kanske 8 tiggare blir det svårare. Ska alla ha en slant? Lika mycket? Och hur ska deras påtagliga konkreta närvaro vägas mot den stora nöd som också ropar på en insats, men mera lågmält via en insamlingsorganisations post- eller bankgiro? Vad händer när mängder av rop på hjälp, från tiggaren, solidaritetsaktionen med bössinsamling, och annonser och direktreklam för mängder av insamlingar når en person? Hur kan då föreställningen om allas lika värde omsättas i handling?
Kanske kan man en vecka eller två tänka sig ge till allt man träffar på. Men när veckorna går? Och ännu fler vädjanden når fram. Blotta mängden av hjärtskärande rop kan avtrubba både vilja och förmåga att försöka fördela sitt givande. Det kan rent av bli så att den stora och mångfacetterade exponeringen av nöd leder till att man känner sig tvingad att avstå. Om man dessutom bär på tvivel om pengarna når fram eller kommer att användas för det ändamål som hävdas på de handtextade skyltarna framför en knäböjande tiggare eller i det på glansigt papper tryckta prospektet från insamlingsorganisationen?
En utväg kan då bli att man drar slutsatsen att lika värde inte har särskilt mycket med lika behandling att göra. Och att alla de som vill få generösa gåvor och bli medmänskligt bemötta inte får vad de önskar utan får det som jag till slut förmår...
