Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.
Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.
Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där maktglupna rävarna var haren har sin gång heller, eller något sådant, tillade han förnumstigt.
Sixten reste sig likgiltigt lojt, men egentligen på jakt efter den sista skivan leverpastej. Gå ner från bordet, sa jag strängt och la leverpastejen i Sixtens matskål. Och som brukligt är lyssnade han uppmärksamt på mig och lämnade omedelbart frukostbordet.
