Märker hur ilskna somliga blir när de lyssnar på politikerna i Almedalen. Mest på dem som hejar och står i för att backa upp den vars politik de gillar och sympatiserar med. Ty dessa anhängare applåderar sådant någon annan ogillar så djupt att blodtrycket stiger. Ungefär som de själva gör. Fast bifallet då gäller en helt annan politiker. Ett annat parti. En annan åsikt. Vars anhängare andra blir irriterade på. För att de står i och håller på.
Ingen har väl glömt det året då det största partiet möblerade scenen med gradänger där den egna bifallskören jublade och applåderade. Ungefär som i reklamprogram. I tron att det är smittsamt med andras understödstjoande. När det mest liknar cirkus. I år saknades den modellen. Tack och lov.
Om vi tror att samtal och dialog är en viktig väg till fred och samförstånd kunde det ju tänkas att det även har bäring på politisk oenighet i Sverige. Eller är det förmätet? Frågan är väl hur man ska kunna finna väg till och rum för ett utbyte över sådana gränser. Särskilt när få vill eller vågar lyssna till den andres bevekelsegrund och övertygelse. Utan att genast förkasta den. Men jag förstår att det är svårt. När man inte ens inom kyrkan kan komma till samtal. Kring handbok. Eller samexistens.
