Under ett antal år på 80- och 90-talet hade jag förmånen att ha tillgång till de flesta tidningar och tidskrifter som gavs ut av de kristna samfunden. Så informerad om vad som rörde sig i kristenheten i Sverige har jag inte varit sedan dess. Det har blivit ganska svårt att hålla sig informerad. Det är som om de ekumeniska perspektiven inte bara svalnat utan blivit allt mer av en expertfunktion istället för ett folkligt intresse. Samfundstidningarna har svårt med sin omvärldsbevakning, till och med av något så näraliggande som andra samfunds liv och verksamhet.
Samfundsledarna och deras krets av styrande är naturligtvis bättre informerade om utvecklingen och frågeställningarna i andra kyrkor och samfund. Men nog kan man undra om ekumeniken verkligen ska reduceras till sådana diplomatiska möten och aktiviteter som förr erbjöds av Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) och numera av Sveriges Kristna Råd (SKR)?
Intresset för det egna samfundet är inte heller det överallt på topp. Ofta uppslukas de aktiva, förtroendevalda, präster och pastorer såväl som det i övrigt engagerade lekfolket av nuet och det senaste. Liten tid ägnas åt historien eller kyrkans fundament av tro, bekännelse och lära. Den konfessionella identiteten blir därmed ganska suddig och skör.
Tanken att den som känner sig själv blir bättre på att möta andra gäller även inom kyrkor och samfund. Ett steg på vägen mot ökad ekumenisk aktivitet vore att hitta metoder att digitalt ömsesidigt erbjuda kyrko- och samfundstidningar och tidskrifter. Ett annat vore att när pandemin släpper greppet stimulera till gränsöverskridande studie- och samtalscirklar. En bra bok (fortfarande!) att börja med är Dop, Nattvard, Ämbete, det sk Limadokumentet om viktiga inslag i allt kristet liv!
