Tilltro och förtroende

Att undergräva tillit är en desinformationsteknik. DN:sPeter Wolodarski diskuterar hur det blir en del i krigföringen mot Sverige. Han visar hur påhittade och falska nyheter kommer till och sprider sig långt ut i världen och in även i seriösa medier. Detta är oerhört allvarligt. Systematiskt undergrävande av tilltron tar kraft och energi från viktiga uppgifter och verkar därför destabiliserande. Som orsakat av ödets ironi kom nyligen historien om de manipulerade utsläppsvärdena från VW och en rad relaterade bilmärken bidrar på sitt sätt till att undergräva tilltron inte bara till kända varumärken utan till alla slags auktoriteter.

Tillit var också ämnet för en ledare i Kyrkans Tidning. Skribenten Karin Johannesson skrev bland annat: Sarkasmer är den maktlösa bitterhetens uttryckssätt. Resultatet blir sällan den förändring hos makthavarna som man önskar se. I stället sprids en förstelnande rädsla för att göra bort sig bland våra beslutsfattare.

Vi behöver ett modigt kyrkomöte, inte ett räddhågset. Vi behöver ett kyrkomöte som törs och orkar ta itu med de hot mot den kyrkliga demokratin som andra bara vågar ironisera över i sociala medier.

Framför allt behöver vi ett kyrkomöte som omgående vidtar åtgärder i syfte att säkerställa att de egna arbetsformerna inte främjar kyrkliga motsvarigheter till politikerförakt.

Formuleringarna är slagkraftiga. Fyllda med dramatik. Anslående. Men vad som avses är höljt i dunkel. Om det finns en maktlös bitterhet i Svenska kyrkan så finns anledning att fråga sig varför den existerar. Skulle sarkastiska ord sprida ”förstelnande rädsla” hos dem som har makt och inflytande. Knappast.

Vilka är hoten mot den kyrkliga demokratin? Kan det vara så att Johannesson faktisk syftar på den centralisering och maktkoncentration som pastoratsreformen har lett till? Oklart. Hoppas kan man alltid. Tanken att hitta arbetsformer som inte leder till politikerförakt är lätt att stämma in i. Föraktet växer naturligtvis om och när tilliten skadas.

En orsak som presenteras är att kyrkomötet gång på gång behandlar frågor som man redan avgjort. Men inget hindrar att nya motioner i samma och redan avgjorda ärende återkommer på nytt och på nytt. Dessutom lämnas inte sällan förslag som ligger utanför kyrkomötets beslutskompetens. Det kan naturligtvis bidra till att tilltron luckras upp till de förtroendevalda och förvandlas till argument mot rådande ordning, eller oordning om man så vill. Men det kan också leda till en sund självprövning där man faktiskt vill göra om beslutsapparaten så att de lokala församlingsgemenskaperna får större inflytande över kyrkans inriktning och utformning. Demokrati i en kyrka måste inte vara en blåkopia av modellerna hos stat och kommun!

Hela ledaren utmynnar i en idé om positiv förstärkning genom att berömma sådant som är bra. Men om det nu är så illa ställt att misstroendet kan hota hela systemet, om man får tro Karin Johannesson, lär det inte räcka med vänliga och muntra tillrop. Då behövs nog kritiska utvärderingar och noggranna analyser av fristående bedömare som inte redan är kyrkliga makthavare. Det finns ju ett aktuellt exempel på hur en kritisk rapport omarbetats av den eller de som skulle granskas. Men det skulle kyrkomötet väl aldrig göra om man ska tänka positivt.

Desinformation och falska nyheter som stör arbetsformer i stat eller kyrka ska självfallet bekämpas. Men att göra det är en grannlaga uppgift eftersom det fria ordet ger landets medborgare en yttrande- och åsiktsfrihet som är en fundamental rättighet, en plattform för hela vårt samhälles frihet. Många gånger har det inom kyrkan funnits vilja och försök att tysta de kritiska rösterna eftersom de vållar besvär och ses som undergrävande och destruktiva. Och vad gäller Svenska kyrkans framtid: beröm för det som är bra kan aldrig någonsin ersätta de röster som ser igenom dimmor och rökridåer och försöker återge vad de ser och förstår. På det sättet kan kritik vara väl så kärleksfullt och uppbyggligt som någonsin ryggdunkningar och glada tillrop!