Reportern och kolumnisten Johanne Hildebrandt i SvD erbjuder alltid något att tänka på. Så också i dagens spalt på ledarsidan där hon behandlar den misslyckade integrationen, eller som hon skriver: varför åsidosätts rättigheter för utlandsfödda svenskar. Avstamp tar hon i Ricki Neumans reportage om multikulturalismens död i SvD 18/5.
Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…
Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.
En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?
Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”
Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?
Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.
Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.
Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.
Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.
Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.
