Ett antal socialdemokratiska debattörer driver
avskaffandet av ”religiösa friskolor”. Även vänstern har hoppat på tåget och
vill stoppa de konfessionella skolorna. Ett av argumenten låter bestickande.
Debattörerna hävdar: Barnkonventionen
slår fast att barn och ungdomar själva har rätt att fritt söka, välja eller
välja bort religion eller livsåskådning. Men den säger inte att föräldrar får
inskränka den fri- och rättigheten genom att placera sitt barn i en religiös
friskola. Men det finns naturligtvis en invändning som förbigås med tystnad:
tänk om barnen vill gå i en konfessionell skola och själva väljer det?
Barn tillförsäkras ”rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet” (Art 14). Men det betyder inte att samhället genast kan lyfta bort och av föräldrarnas skyldighet och rätt att hjälpa barnet ”på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling” när det utövar sin rätt till exempel i fråga om religionsfrihet..
Barnkonventionen är mycket tydlig med barns rättighet att
utöva sin religion: Friheten att utöva
sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är
föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten
eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter. (Art 14.3)
I Barnkonventionens artikel 29 stadgas också att ingenting
av det som konventionen hävdar om skolornas uppgift får ”medföra inskränkning i den enskildes eller organisationers rätt att
inrätta och driva utbildningsanstalter”, förutsatt att man lever upp till
det som är skolans allmänna mål.
Så s-debattörernas enkla hänvisningar till
Barnkonventionen för att underbygga sitt avståndstagande till konfessionella
skolor håller inte. Det krävs betydligt mer raffinerade resonemang och
överväganden för att reda ut vad Barnkonventionen egentligen stadgar. Vad som
är barnets bästa ska stå i centrum.
I ett genomsekulariserat samhälle kanske somliga barns religionsfrihet
bäst iakttas och skyddas genom att de slipper bli utsatta för angrepp för sin
tros skull? Kritiken mot de konfessionella skolorna får det att låta som om de
kommunala skolorna är förgårdar till himmelen (om ironin tillåts) eftersom det
väl där inte förekommer det man beskyller de konfessionella skolorna för:
religiös indoktrinering, propaganda, brist på respekt för olikheter, uppdelning
i ett vi och dom-samhälle och segregation. Skulle verkligen de kommunala
skolorna ge utrymme för att upptäcka och välja livsåskådning? Pyttsan! Tvärt om är det sekularismen som upphöjts till
överordnad princip, som om den hållningen vore den enda rimliga och vetenskapligt
hållbara, neutral och objektiv.
Nog är världen egendomlig ibland. Om en skola vid något
tillfälle delar klasser efter kön så smattrar det av invändningar. Att hela
idrottsvärlden, redan inom samma åldersspann, segregerar pojkar och flickor är
en stor kamel man sväljer utan problem. Inkonsekvent och avslöjande. Det är så
man förstår att det inte är själva åtskiljandet man irriteras över. Det blir
uppenbart att det är tro och livsåskådning man vill isolera och begränsa.
Till sist blir det ett slags kollektiv bestraffning man
vill tillämpa därför att man är oroad över att det kan uppstå kulturella isolat
och sektliknande subkulturer. Det vore väl bättre att ge sig på själva
problemet?! Då skulle man också upptäcka att det finns betydligt större och mer
akuta problem i den kommunala skolan man inte klarat av eller gjort något åt:
social snedrekrytering, segregation, mobbing och enorma ordnings- och arbetsmiljöproblem.
Om debattörerna nu har sådana svårigheter med de konfessionella skolorna så undrar jag varför man inte alls nämner förskolan, som ju också tillhör skolvärlden. Där finns det en mängd förskolor i kyrkor och samfund där ännu mindre barn möter tro i sånger, böner, miljö. Min förutsägelse är att detta bara är början. Nästa slag kommer att gälla förskolan. Redan har kommuner på olika håll slutat samverka med Svenska kyrkan kring familjecentraler
