Att allt färre deltar i kyrkans konfirmandgrupper kan man tydligen göra något åt. Dessvärre saknas väl ordentliga analyser av vad som egentligen lockar och drar. Man kan undra vad som hände med tanken om att konfirmationstiden ska ge den dopundervisning spädbarn inte själva kan tillgodogöra sig. Men det blir väl alltmera galet att kalla konfirmationstiden för att gå och läsa. Trosläran går inte längre in om det in te sockras rejält i skeden. Risken är väl att det som blir kvar är mest sötningsmedlet.
Konfirmationstidens resande är en sådan ingrediens som ska locka och bli till belöning. Hur mycket det reses och vad det kostar vore intressant att få klarlagt. Inte för att säga att det måste upphöra, men för att försöka förstå hur pass resandet verkligen bidrar till som är konfirmationens mål och mening. För vad "undervisningen" syftar till har väl alla klart för sig?
Inte är det lätt att i nya tider kunna göra troligt att kyrkan har något livsavgörande att undervisa om, att lära ut. och en tro att vittna om och på så vis förmedla. Bland annat därför att man även inom kyrkan darrar på manschetten, omvittnat av ungdomar som säger att det inte var så mycket tro och Bibel! Det är väl ändå positivt i det stora hela att man satsar på konfirmander, men det finns mer som borde få samma entusiastiska uppbackning.
Vad händer t ex med de odöpta 18-åringarna, de som ska välja om de vill döpas och därmed vara kvar i kyrkan? Får de bara ett brev eller erbjuds de samtal och undervisning, pröva på dagar eller annat som kan vara lokalt lämpligt? Hur arbetas för att nå de onådda medlemmarna, de passiva som snällt fortsätter höra till men utan personligt engagemang i kyrkans tro och liv? Hur arbetas med bönegrupper? Bibelstudier? Trosundervisning i olika åldrar. Söndagsskolor för barn, una och vuxna?
Av dagens kort framgår att även änglarna satsar på barn och ungdomar. De strör rosor över deras tillvaro. Sött blir det. I bakgrunden förstår man vad rosorna ska inbjuda till: kyrkogång! Men barnen ser mycket bortvända ut. De blickar visserligen mot himlen, men vänder kyrkan ryggen. Akvdukten, den forslar säkert levande vatten, verkar trots sin placering vara utom räckhåll. Blir mera av barriär än erbjudande sitt livgivande vatten.
Det krävs kanske mera handfasta erbjudanden än ett regn av rosor för att få tron att spira hos barn, unga och vuxna. Själva frågan kan verkligen vara värd en mässa. Om man säger så.
