Fönster i andaktsrummet, Laurentiusgården
Min åldriga faster (i 80-års åldern) frågade mig ofta: Du som är präst, är det inte så att Du ska bry dig om änkor och faderlösa? Och det fick jag ju tillstå. Och hon kontrade med att: Då är det nog hög tid att Du hälsar på mig! Hon som varit missionär i Brasilien kunde i sin vanliga lägenhet känna sig socialt understimulerad. Det spelar alltså stor roll hur man bor.
Hemma på väggen har jag två små tavlor. Den ena föreställer violer och den andra några andra små blommor. Alla kan föreställa sig violer med intensiva färger. Hon som målat hette Julia van Kley en gammal dam i South Holland, Illinois. Tavlorna har hängt på hennes rum i South Holland Rest Haven. En vilans hamn, en tillflyktsort, på ålderns höst efter ett strävsamt liv. Hemmet är ett slags ålderdomshem och startades som äldreboende på femtiotalet. Husen ägs och drivs av reformerta kyrkor i Chicagos förorter.
Aunt Julia bodde där och jag lärde känna henne (min amerikanska "fars" syster) under en period som utbytesstudent 1966 söder om Chicago. Kunde kyrkorna där ta ett sådant ansvar – då kan kyrkorna här!
Men man behövde inte gå så långt. Inom Pingströrelsen har man flitigt arbetat med frågor om vård och hälsa, och därmed också ägnat sig åt boenden för äldre. Där har man redan tagit ett sådant ansvar. Kan Pingströrelsen kan Svenska kyrkan!
Ur min synvinkel finns inga ideologiska hinder för att en kyrka, ett trossamfund, tar ansvar för boende t ex för studenter eller äldre. Har man kategoriboenden i ena änden av ålderstrappan så varför inte i andra? Och där är allt ifrån rena hyreshus till olika former av särskilt boende möjliga. Varför inte mer kvalificerade vårdinsatser eller gruppboenden för dementa? Och den kompetens vi inte har själva får vi , precis som alla andra, skaffa oss eller köpa in.
Många har haft svårt att förstå varför Svenska kyrkan skull ägnas sig åt sådana verksamheter. Invändningarna har gällt att uppgiften är svår att få in bland huvuduppgifterna: gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Men det finns goda möjligheter att förstå uppgiften som diakonal. Det visar exemplet Laurentiusgården i Örebro.
Och vad gäller invändningar om att det finns hur mycket som helst att göra, mängder av andra uppgifter kyrkan skulle kunna ta sig an, så kan ju det inte vara ett hållbart argument för att avstå. Om några brinner för detta och andra för annat, skall väl inte alla avstå från att fullfölja sin vision?
Ibland har invändningar kommit med argumentet att kyrkliga äldreboenden hindrar oss från att behandla alla kyrkotillhöriga lika. Men det finns mängder av uppgifter där inte alla får plats. Inte ens kyrkorummen rymmer ju alla kyrkotillhöriga. Pensionärssamlingen har de begränsningar församlingshemmen har. Platserna på ett daghem är fastställda. Det avgörande är väl om de intresserade fått rimligt likvärdiga erbjudanden och möjligheter. Om vi inte kan göra något för alla så ska vi då avstå från att göra något för några? Naturligtvis inte! Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt... Så skulle man kunna sjunga just här.
Under många år har vi i Svenska kyrkan, kommunalt och statligt reglerade, vant oss vid att samhället sköter denna typ av uppgifter – och så har vi glömt att ursprungligen var det kyrkan som av diakonala skäl drev många olika institutioner inom skola, vård och omsorg. Nu är Svenska kyrkan en sk fri kyrka.
Och vi märker idag att det är vi i Svenska kyrkan som är det stora undantaget inte bara här hemma utan i världen. Överallt är kyrkor aktörer inom skola, vård och omsorg. I Tyskland, i Spanien, i Italien, i England, i USA... Det är vi som behöver tänka om. Vi i Svenska kyrkan ska kunna driva mer än kursgårdar och förlag. Vi har anledning att åtminstonde ha några egna annonsbyråer, begravningsbyråer, skolor, dagis, seniorboenden, caféer och varför inte dagstidningar eller driva en bank!
Hindren finns oftast inte i omvärlden utan därinne i våra svenskkyrkliga huvuden. Trösklarna är mentala. Vi borde därför öva oss i att tänka annorledes!
