När högmässan (!) är slut lyfter prästen sin högra hand, eller båda händerna, för att utdela välsignelsen. Här och där i kyrkorummet sträcker den stående församlingen ut sina händer, eller håller dem som en skål, för att fånga upp och ta emot Guds tilltal genom prästens ord. Vad som hamnar i de skålade händerna talar vi sällan om, än mindre hur vi hanterar den uppsamlade välsignelsen.
Ibland när jag uttalat och utdelat välsignelsen är det som om det pirrar i handen/händerna. Som vore jag ett kärl för spridning av den gudomliga omsorgen med löfte om Guds tillvändhet och nåd, och om Guds lysande fokus med frid.
Att bli omsluten av välsignelsens ord mot slutet av mässan gör oss redo för mötet med den värld där vi är satta att vittna och tjäna…
