En alldeles vanlig helgdagsafton osade svavlet i
en av de större församlingskyrkorna. Där dånade Guds vrede
fram över församlingen så de metertjocka väggarna syntes skaka.

Gud var den stränge domaren. Inte ens de fromma kunde känna
sig säkra. Hela världen skulle fyllas av skräck när det var
dags att svara inför domaren löd budskapet.

På vredens förfärliga dag när jord och himlar ska bäva då
ber människans om frälsning. För med eld ska Gud döma
världen. Den dagen blir en sorgens och olyckans bittra dag.

Domsbasunen ska ljuda och kalla fram oss ur gravarna och
ställa oss inför tronen. Allt undangömt ska bli uppenbarat.
Boken där allt står nedskrivet om det onda människor gjort
ska tas fram. Skulden förskräcker och händer sträcks mot
Gud. De dömda faller ned till avgrundslågorna.

Jag såg mig om. Ingen reste sig för att lämna kyrkan. Alla
lyssnade intensivt, somliga med slutna ögon. Församlingen
var fängslad av minsta vokal.

Ställd inför domens verklighet ber människan till Jesus,
han som för hennes skull blivit slagen och uppfyllt lagen.
Hans nåd kan och skall hindra att de döda uppslukas av
dödsriket. Han kan enligt löftet föra människor från döden
till det eviga livet.

Kvällen avslutades med följande ord: "Fräls mig, o Gud
från eviga döden på vredens förfärliga dag, då jord och
himlar skola bäva och du med eld skall döma världen!"

Efter en mycket förtätad och laddad tystnad bröt jublet loss
i bänkarna. Entusiastiska applåder ekade under valven.
Och människor såg lyckliga och hänförda ut.

En sådan förkunnelse har inte hörts sedan väckelsen
brann för 150 år sedan. Idag fördöms sådana tankar
samfällt, ilsket och energiskt. Här mottogs den under
bifall och jubel. Hur var det möjligt?

Dirigenten bugade, solisterna bockade sig och orkestern
knackade stråkar i notställen. Verdis Requiem hade tonat ut.

Moderna människor satt trollbundna under den tid som åtgår
för två normalhögmässor. Och de uppskattade vad de hört.
Eller tyckte de bara att det lät bra?