Sixten heter katten som vi får bo hos, även om vi övertalande försöker påstå att det är han som bor hos oss. Lägenhetens olika rum är synbarligen hans. I ett av rummen kryper han alltid under ett täcke. I Ett annat har han en sovplats i den gamla soffan. I det tredje draperar han sig på det varma och lena fönsterbrädet av marmor. I vardagsrummet trasar han systematiskt sönder vår enda fåtölj. Trots klösbrädor och andra attraljer går inget upp emot att rycka sönder en dyr fåtölj. Ja, rummen är hans, intagna för att bruka som det faller honom in
Balkongen är däremot laddat område. Förra året släpptes katten ut på balkongen. Ja, den är försedd med skyddande nät så att det inte ska vara enkelt att balansera på något räcke och eventuellt falla ner. Ut fick katten gå och jag satte mig vid datorn för att skriva något avgörande och väsentligt. Något tungviktigt och seröst. Så det måste ha varit något blogginlägg om Svenska kyrkans valsystem, om synden eller om svampplockning.
När jag hade hållit på en god stund ropade jag på Sixten som inte behagade visa sig. Hm, sa jag och fortsatt knacka bokstäver med pekfingervalsen. Någon halvtimme senare var mitt alster äntligen klart, och då vandrade jag sökande jag runt. På balkongen fanns inte Sixten. Och så brukar det vara. Mätt på solsken och uteliv går han och lägger sig. Var som helst. Kanske i en garderob. På en av de vanliga sovplatserna. Ja, man vet inte så noga.
Nu började jag bli orolig och vankade runt och ropade. Sixten som är en nyfiken rackare dyker allt som oftast upp då, det kan ju vara lite kattmat ur burk på gång. Men - ingen katt. Så jag till att ropa högt och intensivt. Då hör jag en svagt jamande. Och nu kollar jag under soffor och sängar. Mina rop besvaras med svaga jam. Dialogen pågår en stund tills det slår mig: katten är inte kvar här. Han är borta. Han har höjdhoppat över både balkongräcket och skyddsnätet.
Med snubblande hast far jag ner på gården. Och inne i den höga häcken ligger en förskrämd katt. Han far upp i famnen på mig och sätter sig fast med klorna. Svagt jämrande bär jag upp Sixten till lägenheten. Försiktigt klämmer jag igenom ben och känner på kroppen. Inga smärtreaktioner. Men baktassarna blöder så smått, så han har fått ta emot sig rejält vid nedslaget.
Under vår balkong finns det granittrappa och järnräcke. Parkeringsplatser med elstolpar och allt möjligt annat. Riktigt var han har landat går inte att utläsa. Men dramat klarnar. De retsamma finkarna i häcken har väl satt sig på skyddsnätet och bjäbbat utmanande. och Sixten har väl klapprat med tänderna och till sist hoppat. Lunch på fink kan man knappast motstå. Höjdkänslan lär inte vara så utvecklad hos katter, så avståndet från balkongen och ner blev säkerligen en förfärlig överraskning.
Sixten är sänkt. En hel dag ligger han deprimerad och mörbultad. Sedan reser han sig och börjar trassla runt fötterna när det lagas mat i köket. Sedan dess har balkongbesöken varit många. Men Sixten nöjer sig med att försöka kolla finkarna genom springan under balkongens skyddsplåtar. Några djärva hopp ser vi inte till. Förr flyr han in i lägenhetens dunkel när fåglarna kommer för nära. Men det hindrar honom inte att slå mot dem bakom den franska balkongens skyddande glas.
Snön ligger djup på balkongen. Sixten plumsar runt i snön och tar sig en munsbit här och där. Som en katt på grönbete. Men snart nog lämnar han balkongen, värdigt och lite likgiltigt, så att vi inte ska tro att han bär någon rädsla. En nypa frisk luft har man väl ändå rätt att få, tycks han mena. Så är det, jag håller med, bara du inte försöker flyga.
