Dialog och samarbete skapar utveckling. Det hävdar Anders Burman, chef för Strängnäs stifts utvecklingsavdelning, i ledaren i stiftstidningen Portalen. Han och en medarbetare samlade 7 personer från ett par församlingar och talade ett dygn med dem. Samtalet har resulterat i en liten bok med en fyndig titel: Tänk om - det gör skillnad.
Det ligger kraft i att ge tid och utrymme till dialog, konstaterar han. Varför ger vi oss själva inte detta utrymme att få utbyta idéer och erfarenheter på detta enkla sätt, undrar han. Syftar ordet vi på medarbetare och anställda i kyrkan är frågan om han har rätt? Få personalgrupper har väl så mycket intern samtalstid som medarbetare i Svenska kyrkan? Få har så många kurstillfällen, utvecklingsdagar, sammanträden och möten. Vilka andra institutioners och föreningars medarbetare kan i samlad tropp med viss regelbundenhet åka utomlands på långa konferenser? Arbetet med församlingarnas måldokument Församlingsinstruktionen förutsätter dessutom att man verkligen talar sig samman i kyrkoråd och församling.
Anders Burman menar också att vi de senaste åren bara utvecklat oss själva i våra specialistfunktioner. Samarbetet och laget det skall bara fungera av sig självt. Vi talar oss inte samman om om den gemensamma uppgiften, hävdar han. Mitt intryck är ett annat.
Anders Burman skriver: Du och jag har säkert många möjliga skäl till att lagarbete inte alltid fungerar. Jag tror att många gånger är det syftet med laget som är oklart. Vi talar oss inte samman om den gemensamma uppgiften . Ett annat problem kan vara att de enskilda individerna inte tas tillvara, vi hämmas av otydliga roller eller brist på struktur. I andra fall kan det också vara att samspelet fungerar dåligt, olika viljor drar åt olika håll.
Kyrkan dignar under internt använd tid. Vi har så många olika medarbetargrupper och verksamheter att enbart den interna informationen, detta att hålla varandra uppdaterade om utvecklingen i församlingarnas (och stiftens) olika delar tar en oproportionerligt stor tid av medarbetarnas arbetstid.
Dessutom finns det alltid en chef som har ansvar för att gruppen, arbetslaget ska fungera. Och där finns åtskilliga arbetstimmar för samtal och dialog. Den viktiga frågan är hur den tiden används. Mycket kan säkert ske för att utveckla arbetsformer. Men, gruppen har inte det yttersta ansvaret för att det sker. Det är ju kyrkoherdens uppgift att arbeta med medarbetarna som resurs. Och det är kyrkorådet som lägger fast kursen för församlingen.
Volontärer och andra som gör obetalda insatser är inte medhjälpare till de anställda. Tvärt om ska de anställda vara deras stödpersoner.Vi måste bli tydligare på att de som finns i "arbetslinjen" är en stödresurs för att församlingens arbete ska utvecklas. Har det blivit tvärtom? Tar de anställda över kyrkorådets och den gudstjänsfirande församlingens roll att styra och lägga fast linjerna då får vi en professionaliserad kyrka. En yrkeskyrka. Vi är redan där på många håll i Svenska kyrkan. Medarbetarna har all information, har all tid, har resurserna, har kunskapen och initiativet.
Men tänk om det finns tillräckligt med dialog och samarbete i kyrkan, att det inte är där problemet sitter? Tänk om vi samverkar kring fel frågor, att vi har fel prioriteringar? Tänk om vi måste tillbaka till källorna, till centrum? Tänk om vi inte bara blev fler anställda medarbetare utan också fler gudstjänstbesökare, fler bibelläsare och bedjare. Tänk om - det gör skillnad!
