Reformationstidens lutherska teologer hade förmågan att bygga system av sin Bibelkunskap. De var inlästa på kyrkans tradition och teologihistoria. Därför kunde de systematiskt framställa sin tro. Därmed blev lärofrågorna stringent och precist behandlade.
I vår tid när möjligheterna och tillgången på biblisk kunskap vuxit rejält verkar det svårare att få detta bekännelsebildande tolkningsarbete att fortgå med precision. Bodelningen mellan akademisk teologi och den teologi som är kyrkans gör det allt svårare att få samlade lösningar som står i samklang med det kyrkan alltsedan apostlarna utvecklat och lärt.
Från en fixerad skriftlig bekännelse blir även Svenska kyrkans teologi alltmera oral och fragmentiserad. Sentiment och känslor tillika med tidens trender och tendenser får allt starkare inflytande över kyrkan, dess tro och liv. Bara detta att många kyrkotjänare berättar att de inte gitter fira gudstjänst är en sådan obegriplig och urholkande influens. Vem drar en gräns för denna utveckling? Vilka vågar höja rösten. Vilka pekar på vad reformatorerna med emfas hävdade om den kristna gemenskapen, om ordet och sakramenten?
