Helge Artelius gjorde läckra julkort. Här är det färg, fart och fläkt när den lilla skidåkaren tolkar bakom livliga hundar. Öronen flaxar och de fyrbenta kastar ett samförståndets öga på varandra. Handen är höjd till hälsning. Barnen vid sidan om spåren tittar storögt på. Men det är idel koncentration för att hålla balansen. Inga överdrivna triumferande leenden där inte.
Perspektivet är utmanande. Den ena hunden är stor som en häst av tömmarnas längd att döma. Men nog har man sett fotografier där vissa kameravinklar på samma sätt förvränger det vi uppfattar som naturliga förhållanden mellan varelser och föremål. Stär man tillräckligt långt borta nära en cykelbana och spanar mot en kyrka kan man uppleva något liknande. Man kan få in en katedral mellan tummen och pekfingret samtidigtsom en förbipasserande cyklist fyller så gott som hela ens synfält. När smått blir stort och enormt blir minimalt. Så borde man kunna göra med sina största bekymmer.
Snön faller så det ser ut som kulbeprydda granar i bakgrunden. Det måste få finnas tid för frilufysliv. Och lek. I advent!
