Tillbaka igen efter en tids uppehåll. Har varit på resa I
västerled. Vid återkomsten till Sverige fick jag klart för mig att resor och en
del annat inom Svenska kyrkans granskats. Det har farits åt alla möjliga håll.
Ofta dessutom. De särskilt gynnade är organisationens anställda och de
förtroendevalda.
Problemet med resorna är väl hur de genomförts och i vilket
syfte. Man kan inte längre med fog hävda att det skulle vara konstigare att åka
utomlands än att ta in på en stiftsgård. Kostnaden är jämförbar, ibland kan det
rent av bli billigare att flyga iväg än att ta in på en kurs- eller stiftsgård.
Men om resandet kombineras med vidlyftig konsumtion av exklusiva viner sticker
det i ögonen. Vin kan man gott dricka, men kyrkan och församlingarna bör inte tillhandahålla
det såvida det inte handlar om meningsfull extern representation.
Märkligt nog har man inte brytt sig om att granska hela
resekontot för Svenska kyrkan. Mitt intryck är att de mest omfattande resandet
numera ingår i konfirmandundervisningen för att som det heter ”vända trenden”.
Erbjudanden om att flyga till Rom eller London, till Polen eller något annat
land ingår allt oftare som dragplåster och lockbete. Så kan man börja tala om
att man lyckats hejda nedgången.
Eller som det påstods i Kyrkans tidning: Trendbrott: Nedgången mindre än väntat. Ja, så kan man se det.
Men, om det som lockar inte är undervisningen och möjligheten att lära känna
kyrkan och hennes tro utan att resa ut i världen för att uppleva och se nya
saker, hur viktiga de än kan vara, är det en egendomlig strategi.
Det hela påminner om den ironiskt-kritiska skämtteckningen i
en kyrklig broschyr med en person framför ett flygplan. Bildtexten löd: Join the Church and see the World! Vore
jag kritisk granskare skulle jag se på alla slags resor…
Det myckna resandet till Rom (församlingar, kurser för
anställda konfirmander etc) kan man rikta andra frågor till. Är det verkligen
studieresor där man lär sig om och av den romersk katolska kyrkan? Man kan undra
särskilt som ganska utbredda attityder gentemot romersk katolska kyrkan på
många håll enbart tycks rymma avståndstagande och kritik…
Å andra sidan – en kyrka som inte reser och håller kontakt
med systerkyrkor och ekumeniska samarbetspartners riskerar att förstärka en viss
och förfärlig fallenhet för att tycka att Svenska kyrkan är världsledande och
klarar sig själv bäst, här behöver vi inte andra kyrkors råd och synpunkter! Så
resor och utbyte behöver uppmuntras. Resor där vi tar intryck, möter människor
med uppgifter och utmaningar som liknar våra och är beredda att lyssna, lära
och dela erfarenheter.
Detsamma gäller representationen hemma. Svenska kyrkan och
de som företräder kyrkan behöver möta alla möjliga slags myndigheter,
institutioner, grupper och folkrörelser för att inleda och föra samtal kring
aktuella frågor där kyrkans teologiska och trosmässiga perspektiv också får
spela roll. Fler mötesplatser och mer representation är därför ingen dum idé
alls. Det blir ju egendomligt om det mesta av representationen äger rum i
biskopsgårdarna och inte ute i pastorat och församlingar! Vd man än äter och
dricker så är det en smaksak. Och alla vet att vad som än väljs – så finns det
goda alternativa sätt att lösa uppgiften på…
