Ateismen ser grandet i den troendes öga
Varför är andra människors villfarelse viktigare än att utveckla den egna övertygelsen? Vari ligger drivkraften att hellre bekämpa andras tro än att övertyga om det egna tänkandets fördelar? Vad lockar så i den kristna tron (och andra religiösa traditioner) att de troendes brister får bära ens eget engagemang?

Är den egna iden så fattig att den måste bäras av ett stort MOT? Är den egna traditionen så grund att den enbart klarar sig som ett ANTI? De kära Humanisterna ägnar enligt min mening osunt stort intresse för tro och religion. Osunt därför att de knappast någonsin uppfattat eller erkänt att tro även har mängder av goda sidor, utmärkta konsekvenser och samhällsnyttiga effekter! Om den ateistiska rörelsen har tron som förutsättning är den på defensiven redan från början. Och den lever bara såtillvida det finns en religion att strida och opponera sig mot. Man tar sin styrka från religionen. När sig av den.

Ateismen som alternativ är på fel väg därför att den är ofattbart uppslukad och trollbunden av grandet i den troende människans öga. När Richard Dawkins bok kommer ut på svenska flyttar man säkerligen fram sina antireligiösa och religionsfientliga positioner. Fel, fel, fel ropar man till kyrka och tro.

Under tiden bryr sig de flesta religiösa människor hälsosamt nog inte särskilt mycket om den organiserade ateismen. Fullt upptagna som de är med att verka som frivilliga i medmänniskors tjänst. Och att ge ekonomiskt stöd, andlig support och uppmuntran till många av utsatthetens människor. Aktiviteterna når också utöver världen via Lutherhjälpen, Missionen, Diakonia eller eller genom några andra av den kristna solidaritetens organisationer.