En tryckkokare utan ventil är ingenting eftersträvansvärt. Såvida man inte uppskattar explosioner i köket. I den kyrkliga världen finns en sådan ventil. Ibland fungerar den väl. Understundom inte alls. När den är som bäst handlar det om mera än att bara lätta på trycket. Då blir det något annat än att avleda spänning och låta missnöje och vantrivsel pysa ut. Då gäller det bearbetning, konflikthantering och stöd. En sådan ventil på den kyrkliga tryckkokaren kallas för kontraktsprost.
En kontraktsprost har stora möjligheter att fungera som en ventil så att frustrationer och missnöje med organisation och arbetsledning kan få utlopp. Prosten deltar i biskopliga visitationer av kontraktets församlingar och genomför egna liknande församlingsbesök. Även i en hel del andra ärenden kan en prost relatera till de olika församlingarna.
Principiellt är det inte välbetänkt att kyrkoherden i ett storpastorat blir prost över eget fögderi. Tidigare var det en församling som blev lite handikappad av att prosten var chef just där. Men övriga församlingar fick någon vid sidan om att vända sig till. Om en biskop låter arbetsledning och prosteri skötas av samma person, hur utomordentligt väl skickad personen än skulle vara, innebär det att trycket kan öka snabbt eftersom prosten som ventil på så vis är igensatt.
Prosten är biskopens utsände, vilket inte alltid är så enkelt eftersom det kan understryka ett hierarkiskt drag och i känsliga frågor lägga hinder i vägen för en öppen kommunikation. Frågan om var prostens lojaliteter ligger kan försvåra särskilt för alla dem som har svårt att bli erkända och respekterade.
Prosten har både främjande och tillsyn i sin uppdragsportfölj. Därmed har kontakter med prosten öppnat en utväg för förtroendevalda och personal när annat i kyrkan visat sig bli återvändsgränder. Särskilt om eller när det kör ihop sig med chefer och arbetsledare behövs någon att vända sig till som helst inte förenar högsta chefskapet med rollen som prost. Att lägga sådana uppdrag på en och samma person är mindre välbetänkt. Formellt lär ingenting hindra. Men funktionellt blir det mindre bra.
Det som återstår är att vända sig antingen till biskopen eller till facket. Biskopen och dennes stab lär knappast ha tid med allt som kan behöva ventileras lokalt. Fackföreningen däremot kan naturligtvis försöka agera, men är kringskuren av en mängd reglerande lagar och avtal. Den som blir förfördelad och har en svag ställning behöver en förespråkare med god kännedom om lokala förhållanden och som inte främst ingår i spelet om tjänster och löner.
Frågorna är allvarliga och kan inte viftas bort med att i kyrkan har alla god vilja och vill varandra väl. Alldeles på tok för många har tvingats inse att det är illusoriskt tal och förskönande bilder. Hur gör man till exempel om man som anställd blir illa behandlad? Och om man blir förbigången av outgrundliga och dunkla skäl? Vart vänder man sig om arbetsledningen behandlar anställda så olika att det blir verkligt orättvist. Hur gör man om det utvecklas ett gunstlingssystem med mannamån? Vad gör man när baktaleri och skvaller förgiftar? Eller om en herde och/eller chef inte tar sitt ansvar? Hur hanterar man om det blir så att allt blir rörigt och oklart att samma uppgift delas ut till flera? Eller om beslut inte blir verkställda? Då kan det koka över. Eller bli riktigt explosivt. Det kan rent av ske alldeles i onödan.
