Kyrklig demokrati med problem

Den demokratiska folkkyrkan som begrepp är liktydigt med en organisation och ett valsystem som garanterar alla vuxna (från 16 år) medlemmar rätten att genom rösträtt vara med och välja vilka som ska styra Svenska kyrkan. Det låter sympatiskt och rimligt. Den som är med ska kunna påverka. Med det nöjer man sig. Att det finns betydande problem med kyrkans demokrati blir en överkurs som få orkar bry sig om.

Det direkta valsystemet, detta att man kan bli invald i ett kyrkomöte eller ett stiftsfullmäktige utan att vara engagerad på basplanet, i en församling, bygger in ett betydande avstånd mellan kyrkans grundläggande enhet, församlingarna, och övriga nivåer. Även de som har ett lokalt engagemang behöver inte ta hänsyn till den lokala opinionen utan kan låta andra lojaliteter eller kopplingar väga tyngre. Att detta bidrar till en betydande brist på förtroende mellan de olika nivåerna inom Svenska kyrkan upplevs ofta men blir sällan uppmärksammat.

Kyrkopolitiska grupperingar, dvs politiska partier eller grupper med kopplingar till politiska partier och därtill några partipolitiskt obundna, äger makten att välja kandidater. Därmed har nomineringsrätten förskjutits från församlingen till de så kallade nomineringsgrupperna. Den som inte tillhört någon sådan gruppering har därmed haft svårt att få uppdra inom beslutsapparaten. Då en majoritet av de kyrkotillhöriga har ringa intresse av att själva vara aktiva i församlingslivet, och därmed sällan har inblick och kunskap om vad som försiggår, får de icke aktiva ett större inflytande än de som är aktiva. Det tål att sägas igen att det blir egendomligt när kyrkopolitiker berömmer sig av att särskilt representera alla dem som inte är kyrkligt aktiva.

De som får förtroendeposter i olika beslutande organ och som inte själva är särskilt aktiva blir lätt beroende av den information som kyrkoherden eller de ledande politikerna tillhandahåller. Följden kan bli att beslutsnivån i somliga församlingar och pastorat kan stå ganska isolerad från verkligheten och tillståndet i församlingslivet. När man dessutom har en svag eller näst intill obefintlig sakrevision blir uppföljningen och utvärderingen aldrig ordentligt genomförd.

Den gamla kyrkstämman fungerade som ett församlingsmöte, ett stormöte, där de som slöt upp fick axla ansvaret att besluta. Modellen stod vidöppen för organiserade opinioner som lätt kunde ta makten. Det lär finnas exempel på syföreningar eller ungdomsgrupper som manat de sina att gå på stämman och på så sätt tagit makten. Trots dessa brister ligger det något sympatiskt i att det är de lokalt aktiva som ska avgöra vem och vilka som utses till olika förtroendeuppdrag. Jag har för länge sedan varit med om att en församlingsassistent som skulle hämta något i stämmolokalen blev nominerad och utsedd till att sitta i kyrkorådet därför att de som föreslagits var för få att fylla alla platser i rådet.

Den enda rimliga vägen framåt är att finna ett nomineringssystem där de röstande kan rösta på person och inte vara bunden av politiska listor. Släpp nomineringen fri och tillåt personröstning så att den som röstar till exempel kan lägga sin röst på ett par tre personer oberoende av vilka grupper eller sammanslutningar de tillhör. Först då kan man ju verkligen påverka vilka personer som ska väljas. Kanske röstar jag då på några obundna kandidater och varför inte en duktig socialdemokrat eller någon borgerlig person som faktiskt lever med i församlingens liv...