När man möter en uppsjö, eller strid ström (!), av människor jämt och samt, ständigt, kan det vara skönt att dra sig tilbaka. In i en kall skog. Blått står ju för det som är kyligt och rött för det som är varmt. Här får en tomte ta igen sig. I sin blåa tomtedräkt! Med en varmröd luva. I ensamhet. Nobelt! Eller hur!
Omgiven av de vackraste och snötyngda grangrenar som tänkas kan. Sitter han avspänt. Utan en tanke på om någon ser honom. Bevakar honom för media. Signalspanar. I lugn och ro äter tomten. Finns det någon mer gyllene sal än skogens? Inga superspända och laddade reportrar sticker en mikrofon i hans näsa. Eller försöker tubba honom att avslöja något. Vad det nu kan vara? Vem som ska få vad. I julklapp...
Nallar han av gröten? Förmodligen. Eller kanske inte. Man behöver äta även mitt i snöfylld och utkyld skog. Om man vill hålla formen. Ha energi. Även i meditation och avskildhet måste man sköta födointaget. Äta lagom. I lugn och avspänd takt. Inte kasta i sig adventsmaten. Även om julborden ibland tycks avlösa varandra. Liksom torna upp sig.
Kortet är målat av J. Uddén som gjort även andra vykort. Det är avsänt under tidigt 1900-tal. Och det ger oss anledning att fundera över om inte viss avskildhet behövs.Mitt i adventsstöket. I julförberedelserna. Så skaffa dig egen tid. Läs lite poesi. Nobel sådan och fantastisk. Tranströmersk. Denna dag. Just nu!
