Det kan vara på sin plats att dels erinra om sådant man i trosrörelsen faktiskt trott och förkunnat som det vore nödvändigt att göra upp med genom att visa vilka argument som övertygat om att tidigare ståndpunkter kan man inte stå för. Varför ska man behöva göra en sådan redovisning? Just för att tonläget och den tidigare fullständigt kompromisslösa propaganderandet av Hagins teologi måste få ett anständigt avslut.
Teologiskt har man stått för Kenneth E. Hagins förkunnelse rakt av så som den t ex framställts i Den troendes auktoritet (sv översättning 1987) eller i Rätt och fel tänkande (1984), The name of Jesus (1981) eller i Bible Answers to Man´s Questions on DEMONS (1983). Skrifter som får kristna i andra samfund att tvivla på om de där kan känna igen och se den apostoliska tron.
Rhema Bible Training Center är den skola som tränat och influerat en rad av de framgångstroende förkunnarna i Sverige. Strategin har varit att man skulle ”ta nationer” för Gud och i förlängningen har man anat tankar på teokratiskt samhällssystem. En metod för att nå framgång har varit upprättandet av Bibelskolor.
Kritiker har under åren fått veta t ex att: "Det finns också religiösa andemakter som arbetar genom människor i ansvarsställning inom kyrkor och samfund. Ibland värnar de om ´den rätta läran´, ibland är de hånfullt liberalteologiska. Men de bekämpar alltid sant andligt liv, frihet i Anden och förkunnelsen av det bibliska evangeliet" (Krister Holmström, Trons Värld No 2, 1992). Demoniseringen av kritik och kritiker handlade om att avvisa invändningar som orimliga och onda.
Torbjörn Swartling (Trosrörelsen – en personlig erfarenhet, 1988) nämner utifrån egen erfarenhet att kritiken mot budskapet av predikanterna sagts komma från djävulen vilket gör att man dövar sin öppenhet för kritik. Och detta var ett av de sektdrag som Livets Ord utmärktes av – bristen på öppenhet och dialog med omvärlden. Tankereformeringen fanns som teknik och avskärmningen och utestängandet av intryck från omvärlden. Han skriver: ”Man utlovar fysisk eller psykisk sjukdom, olycka och död för den som kritiserar eller går emot Gud.”
Det man stängde ute var synpunkter och påståenden som t ex fanns i böcker som Varför är trosförkunnelsen farlig av Hans Lindholm och Fredrik Brosché (1986) som lyfte fram att trosrörelsen var långt mindre biblisk än den gav sig ut för, Vad ska man tro egentligen av Hans Johansson (1989) som ville värna människors andliga hälsa, Framgångsteologin – svärmeri eller väckelse av António Barbosa da Silva (1988) där författaren behandlar och diskuterar en lång rad överdrifter och ytterligheter.
Gudsbilden var, märkligt nog, rationalistisk genom förnuftsliknande resonemang om hur allt gott hör ihop med Gud och allt som tycks ont härleds till Djävulen. ”Människan bestämmer kriterierna för Guds handlande. Hon förfogar över Gud, kan nästan manipulera honom. Det blir ingen fördoldhet kvar i Guds väsen” (Lindholm/Brosché). Gud blir sina egna reglers fånge. Lester Sumrall (Abraham – tro under attack, 1986) ställer Gud inför hans löften och så att de måste uppfyllas. Och Hagins bön handlar om att begära sina rättigheter. Han menar t ex att Petrus inte bad för den lame i Apg 3:6 utan att han krävde att den lame skulle helas. I Den troendes auktoritet hävdas detta sätt att förhålla sig till Gud – begära och kräva, inte be.
Synen på världen och skapelsen var djupt pessimistisk. Skapelsen var ursprunglig men sedan hade Djävulen tagit herraväldet i världen och Gud fick sin tillflykt i människors ande. Allting blev antingen Guds verk eller attacker från Djävulen! En mycket svart-vit förkunnelse. Och Barbosa da Silva ansåg i sina studier att ”framgångsteologin förringar Gud och förhärligar människan”, vilket kan överraska eftersom bilden man i trosrörelsen velat framhäva sett helt annorlunda ut. Guds godhet blev nästan utbytbar mot Guds användbarhet och nytta för människan att nå framgång och förhärligande.
Kristologin i Livets Ord färgades och genomsyrades av uppfattningen att Jesus dog andligen (Jesus died spiritually, JDS) Det som upprörde kritikerna var påståendet att Jesus skulle ha iklätt sig Satans natur, ha blivit ett med honom och därför behövt pånyttfödas i sin ande likt varje människa. Försoningsverket flyttas från korset till dödsriket (helvetet dit Jesu ande och själ gick) och himlen där Gud måste ta ett nytt initiativ att göra Jesus pånyttfödd. Man framställer det som att Jesus smakade död - andlig död - för varje människa. Och att Synd är mer än en fysisk handling; det är en andlig handling.
Så här kan denna märkliga teologi formuleras: Han blev vad vi var, för att vi skulle kunna bli vad Han är. Jesus blev synd. Hans ande var skild från Gud. Och han steg ned i helvetet i vårt ställe…
Kan Gud vid något enda tillfälle vara ett med Djävulen, vara ond? Kan Gud upphöra att vara Gud. Heresi, utropade kritikerna. Försoningsläran är i trosrörelsen helt förvriden och har gått vilse, menade man. Och inkarnationen förvrängs, kunde de fortsätta utan att egentligen få några meningsfulla svar.
Syftet med JDS-läran var att öppna för människans gudomliggörande. Människor kunde och skulle ikläda sig Jesu auktoritet och makt. Tanken var inte så avlägsen att vi alla vore frälsare (Parakyrkligt). Hagins uppfattning var att Jesus efter sin himmelsfärd inte finns på jorden utan i himlen. Församlingen som måste leva på jorden, de sanna kristna, övertar genom delegation all Jesu makt och andliga kraft.
Människosynen i trosrörelsen ledde också till en förvrängd syn på sjukdom och lidande. Av kropp själ och ande gjorde man en hierarki där människans verkliga vara är ”anden som har en själ och bor i en kropp.” I anden verkar alltså Gud men i själ och kropp kämpar Gud och Djävul om makten. Att detta är en gnostisk föreställning råder det nog inga tvivel om. Den instängda gudagnistan inlåst i kroppens fängelse. Kroppen nedvärderas och hör mer till det ondas område. Riktigt så schematisk är kanske inte framgångstrons människosyn, men den har gnostiska drag (The Born Again Jesus, J.A. Matta, 1987).
Det är i anden all uppenbarelsekunskap finns, där verkar Gud. Anden är kung, själen tjänare och kroppen slav. En annan följd av trosförkunnelsen var ett förnekande av sinnenas vittnesbörd. Det som ger en troende framgång är att tänka rätt, tro rätt och bekänna rätt. Att i tro bekänna att jag är frisk trots att jag är sjuk kan fungera som ett försök att mobilisera andliga och mentala krafter mot sjukdomen.
Men ibland blev det till magi och besvärjelse: ”Jag baserar min tro på vad ordet säger. En del människors tro är inte grundad på Bibeln utan snarare på en manifestation. De agerar i den förståndsmässiga sfären, utanför tron. Om de upplever en viss manifestation tror de att demonen har försvunnit. Men den har inte försvunnit bara för att man ser en viss manifestation. Du måste veta om den fortfarande finns där och utöva din auktoritet” (Hagin, Den troendes auktoritet). Hagin citerar också Smith Wigglesworth som ska ha sagt: ”Jag påverkas inte av vad jag ser. Jag påverkas inte av vad jag känner. Jag påverkas bara av vad jag tror”.
Om man ofta uppmanas att bortse från sinnesintrycken kan verklighetsuppfattningen rubbas. Syn och känsel har inget att komma med mot tron. Jag är inte förkyld eftersom jag tror att jag är frisk… Somliga som i trosrörelsnes början blev nitiska i den nya tron kunde bli så upptagna med att vaka över att inte släppa in demoner eller att förneka kroppsliga symptom att det inte blev bra för dem.
Som kristen undervisning var det Livets Ord och Hagin hade att komma med undermåligt, läromässigt utanför gränsen och psykologiskt, medmänskligt och diakonalt synnerligen bristfälligt. Vi är många som träffat på dem som inte klarade av denna förkunnelse. Särskilt inte som den parades med en överbetoning av demoner och besättelse. Åtskilliga av dem som tog illa vid sig, och de som gick sönder, lämnades i sticket. Det finns det många präster och pastorer som vittnat om både i Pingströrelsen, EFS och Svenska kyrkan.
Dessa små noteringar kan antyda att Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen har ganska mycket att göra upp med om vi i andra kyrkor och samfund verkligen ska kunna ta omorienteringen på fullt allvar. Och förmodligen blir de tvungna att göra det gång på gång eftersom en liten dementi här, en försiktig kritik där knappast når ut så brett som den tidigare förkunnelsen gjort. Men här finns ett försiktigt tillrättaläggande av Ulf Ekman beträffande JDS-läran. Och jag undrar samtidigt hur de som då blev överösta av Hagins egendomliga teologi i Livets Ord församling och Bibelskola känner sig idag? Lurade? Lättade?
Andra bloggar om: Ulf Ekman, Livets Ord, Trosrörelsen, Jesus died spiritually, Pingströrelsen, EFS, Svenska kyrkan
