SD:s fördömda människosyn

Stiftsfullmäktige i Strängnäs stift möttes nyligen på stiftsgården Stjärnholm. Dagen inleddes med en morgonmässa i gårdens kapell. I gudstjänsten fanns det utrymme för en riktigt lång predikan, däremot inte för den inledande delen av nattvardsbönen - Sursum corda. Men hjärtana behövde kanske inte lovprisande upplyftas inför Gud? I alla fall verkade det inte så just denna morgon.

Efter mässan pratade många om den välformulerade och utförliga predikan om kärleken. Anledningen till samtalen måste ha varit berömmet för en redan legendarisk klockringning och gudstjänst i Jönköping i samband med en nazistdemonstration. Men än mer för utpekandet och föredömandet av Sverigedemokraternas människosyn. Direkt utpekande och avståndstagande från ett av de partier som har förtroendevalda i det stiftsfullmäktige som samlades. Mitt intryck var att de flesta närvarande verkligen uppskattade detta "ställningstagande". Jag frågade runt och det ansågs vara ett tydligt och modigt ställningstagande, för att inte säga nödvändigt.

Här räcker det inte med ett att, dvs att hävda att något står i strid med något kyrkan sägs tro och hävda. Varför och hur blir nu mycket viktigt. Vari ligger bristerna i den kritiserade människosynen? Skäl och argument kan möjligen öppna frågeställningen och rent av övertyga, men sällan kan ett avståndstagande göra annat än att stänga till. Jag vet, för jag sitter i glashus.

Att nazismen fördöms är för alla med historisk insikt, och med Förintelsen som förfärlig påminnelse, nödvändigt. Men den uppblossande och folkliga vågen av protester ger knappast utrymme för distinktioner mellan renodlade nazister och Sverigedemokrater. SD-folket blir inte sedda enbart som samma andas barn utan som vore de ett och detsamma. Predikan gjorde samma intryck på mig. Nazister och SD:are buntas samman utan någon större vilja till närmare skärskådande distinktioner.

Hur budskapet berörde eventuella SD:are, de som har plats i stiftsfullmäktige, tycktes inte bekymra. Partiet har fått ställa upp i de kyrkliga valen, såsom politiska partier än så länge dessvärre får göra, och har fått några förtroendevalda (!) i fullmäktige. Hör ett fördömandet av SD:s människosyn som stridande mot kyrkans människosyn hemma i förkunnelsen?  Åtminstone är det mindre lyckat om det sker genom att man enbart pekar på ett parti, en grupp. Det är många människor, långt utöver SD, som tillmäter människor olika värde och som anser att de ska behandlas olika. Varför skulle de slippa undan när det pekas finger?

Dessutom, detta med kyrkans värderingar och kyrkans människosyn, i bestämd form, borde vara ett ämne för diskussioner vid olika kyrkliga möten. Jag undrar förstås hur det i en kyrka, som inte längre har en preciserad bekännelse utan en  flytande samling texter, vars auktoritet och status varierar och fluktuerar, går att tvärsäkert utläsa en Svenska kyrkans människosyn eller en tydlig uppsättning kyrkliga värderingar.

Viss vägledning kan förstås utvinnas ur fördömandet av apartheid i Sydafrika som konstaterades vara en fråga om bekännelsen - status confessionis. På det sättet kan man naturligtvis argumentera för att detta att tillmäta människor olika värde och att behandla dem diskriminerande strider mot en allmän förståelse av den kristna tron och bekännelsen inom det Lutherska Världsförbundet.

Hur många gånger har inte beättelsen om den barmhärtige samariern utlagts så att man ska förstå att kärlek och barmhärtighet kan finnas också där man minst anar den. Men den möjligheten gäller kanske inte personer som av någon outgrundlig anledning företräder SD? Predikanten i Stjärnholms kapell landade efter sitt avståndtagande från SD i en reflektion om hur man kan vara kärleksfull men samtidigt avvisande.