Före pensioneringen tänkte och andades jag Svenska kyrkan. Arbetsplatsen var ett centrum för planering av gudstjänster och aktiviteter. Där var ekonomi en viktig, ofta avgörande, faktor vid beslut om hur problem skulle lösas och vad som skulle göras. Men lika framträdande, ofta än mer, var uppdraget att "bygga" församling och fullgöra kallelsen, missionen. Människorna som samarbetade fungerade som ett kluster där till slut ett gemensamt ackord skulle skönjas.
Vid pensionering försvann på en enda dag tillhörigheten till detta kluster, synliggjort genom bortlämnade nycklar, utstädat kontor och avskedstagande i olika former. Man står som på kajen och vinkar när skeppet sakta kastar loss och far vidare. Det blir många tankar om hur det är ombord och hur bryggan hanterar sitt uppdrag, men också om hur den dagliga verksamheten utformas. Detta medan fartyget alltmer avlägsnar sig.
Personen på kajen är avknoppad och dimensionerna i den egna tillvaron ändras över natt. Hem och fritidsaktiviteter fyller horisonten. Antalet levande relationer förändras drastiskt. Problemlösnings- och ledningsförmåga förlorar sin betydelse. Andra kvaliteter krävs nu. I denna krympande värld är det inte så enkelt att navigera eftersom det nu dominerar livet på ett annorlunda och nytt sätt.
Hemmet som var ett nav blir numera nästan hela cykeln. Resan, färden, målen som behövdes för fartygets bästa vittrar bort. Intrycken bleknar och världen är så väldigt mycket mindre, alldeles oavsett hur mycket engagemang och omvärldsintresse som finns. I ett försök att ändå hålla kvar något och hänga med blir det lätt att överkonsumera medier och deras flöde. Det verkar då som om något händer även i det egna livet.
Inte är det så konstigt att det skrivs böcker om hur man ska hantera sin pensionering. Det krävs förmåga och ansträngning för att processa denna enorma perspektivförskjutning. Flera världar, arbetet och olika uppdrag, hemmet, vänkretsen - det mesta minskar och krymper. Att hålla sig alert och uppdaterad i kyrkliga frågor eller i teologi kräver ett oerhört starkt engagemang. I mitt fall bidrar sjukdom till att en stor del av tiden är intecknad och uppslukad. Den egna hälsan ockuperar mer än halva veckan. Men varför sucka och klaga? Man får väl köpa en biljett och hänga med på en resa, en kryssning. Och läsa en bok och ringa en vän.
