Nyhetsförmedlingen ljuder denna dag av naiv förvåning. Som så ofta förr. Just denna morgon över att allt fler ensamkomna barn söker och behöver hjälp för sitt drogmissbruk. Ett missbruk som i sin tur hör samman med traumatiska upplevelser före och under flykten.
Varför sådan överraskning? Gick rullgardinen upp först nu? Efter år av praktisk erfarenhet på förläggningar och ute i kommunerna av hur psykiskt anfrätta många anlända, särskilt de ensamma yngre, varit och är?
Lika märkligt tycks upptäckten ha varit av hur enformigt och utarmande en sysslolös tillvaro på förläggningar är. Eller av att de hitkomna hamnar utanför i många år på grund av bristande språkkunskaper, bristfällig kännedom om det svenska samhället, få eller inga svenska vänner, dåliga bostäder och ihopträngda i utanförskap, bankernas ovilja att ge lån, svårutnyttjad yrkesmässig bakgrund, segregerade skolor etc etc. Inget av detta är förvånande eller överraskande. Särskilt inte för alla dem som arbetat inom området, på fältet.
Det enda som överraskar är denna ständiga förvåning hos nyhetsförmedlare och myndighetspersoner!
