Hej du, sa jag synnerligen förvånad. Där i gathörnet stod inte bara någon som var svindlande lik mig, det var faktiskt jag. Ett möte jag länge hoppats på för att få svar på en del frågor. Sådana man ibland har om sig själv. Varför gråter jag inte längre? Är jag rädd för döden, egentligen, fast jag som kristen borde ha stor tillförsikt? Varför har jag svårt att göra sådant som måste göras i tid utan alltid istället tvingas fixa till det i sista stund? Ja, sådana där frågor måste ställas nu när jag äntligen träffar mig själv så som jag möter andra människor.
2. Hej du, svarade jag nummer två, dig har jag länge velat möta ansikte mot ansikte! Det var länge sedan vi sågs så här..
1. Ja, det kan man säga. Vi har ju aldrig mötts så här. Det här är inte klokt. Du är inte klok. Med dig för jag mest en inre dialog. Hela tiden...
2: Aha, det är därför du verkar så bekant. Klokt? Lite galenskap får vi väl stå ut med. Förresten, jag längtar efter de där dialogerna. Uppfriskande och spänstigt. Men du är lite för trög för mig!
1: Jo visst ältar vi en del, får jag säga vi om oss (?), för allt jag tänker bollas och blir motsagt. Du (jag) har massor av invändningar som motsäger flera bibelställen, t. ex. som att tanke och handling hos mannen är ett. Pytt! Tanke och handling i den här mannen är ett fortgående sammelsurium av motstridiga viljor.
2. Vad klagar du för? Om det inte vore för mig blev ingenting gjort. Du skulle falla undan och låta saker och ting bero i alla oändlighet. Pinsamt enligt min mening. jag minns när du fick ringa en professor och erkänna att du ingenting hade gjort bara dagar innan du skulle redovisa ett arbete. Hade det inte varit för modet hos mig hade du aldrig ringt.
1. Okej, du har bra sidor som kompletterar min tvehågsenhet. Så hur är det där med döden och rädsla för oss?
2. Jo, någonstans finns den där, men verkligen undanskymd och -trängd. Egentligen slås jag av att du mest verkar nyfiken på vad som ska bli på andra sidan den dörren. Jag förnimmer ord som befrielse, ljus, sammanhang och... kunskap. Du litar på att det blir bra och längtar efter att få veta. Du vill inte längre se såsom i en 2000 år gammal spegel.
1. Du har förmodligen rätt. Hos dig ser jag gamla upplevelser och erfarenheter att gudsförtröstande människor överfallits av tårbestänkta frågor och tvivel om att duga och räcka till. Sådant är svårt att bara glömma. Ensamhet och övergivenhet nära döden har jag sett vilket fick hjärtat att värka.
2. Där står vi, dvs. jag, närmare varandra. När det gäller att skjuta upp saker är du obegripligt alert. Allt får vänta och bero. Det är som om du inte kan börja tänka förrän strax innan en deadline. Somliga ser det som eftertänksamhet, jag ser det som en defekt. Det är väl bättre att röja undan och få saker gjorda?!
1. Då tänker jag på den där personen som inte direkt verkställde en order på Fermenta-aktier dagen innan hela bolaget imploderade och gick i konkurs. Nya insikter kan dyka upp. Ta det lugnt. Eller som det heter på nutidssvenska: be cool!
2. Vi väger ganska jämnt. Du väntar, jag skyndar på. Känns förstås en aning kluvet, om du förstår. Jag blir nästan gråtfärdig när du drar ut på allting.
2. Jag blir ofta rörd, är i botten sentimental. Vill gråta över böcker och filmer. Men tårvätskan vill inte vara med. nej hörru, det börjar bli långtråkigt. Vi får ses senare, eller höras, på insidan?
1. OK. Tack som kom, som på bokradion, bara vägrar jag att säga. Så det så. Istället blir det mer korrekt: tack för nu. Syns!
