En förmiddag runt kaffebordet blev till ett längre samtal om kyrkans situation. Ingen som läst den här bloggen blir väl övermannad av förvåning? Det är ju inte mycket annat än kyrka, kyrka och kyrka. Det speglar riktigt bra vad som fyller synfältet, engagemanget och tankarna. Men nu under det stora solskyddet som fladdrade i de friska vindarna var vi flera med olika inblickar i olika församlingars tillvaro som berättade för varandra om våra intryck.
Arbetstider och scheman har blivit viktigt. Så betydelsefullt att det understundom kan verka som om det är överordnat uppdraget. Detta att arbeta tills uppgiften är slutförd och att finnas till hands, vara närvarande i församlingen och dess liv, har blivit svårare. Eller mindre intressant? Reglerad arbetstid i all ära, men den har inte bara komplicerat livet i församlingarna utan därtill knuffat kyrkan bort ifrån kallelsemedvetandet. När arbetstiden är slut för dagen går vi hem och stänger av våra telefoner... Eller?
Sedan ska vi förkunna om kallelsen som gör allting nytt och sänder oss ut i världen. Bara det sker inom schemat är det hemliga förbehåll som umera tar allt större plats. Vi frågade oss just där och då om detta är en rättvisande bild. Är den det. Inte alldeles otroligt.
