Storkyrkoprästerna abdikerar

Dokument kan läsas med olika glasögon. Det märker man i en uppmärksammad artikel i DN. Ibland läses dokument med en ideologisk förförståelse eller med egna idéer som både påverkar och än mer ändrar innehållet i ett dokument. Så läser dessvärre fem präster i Stockholm och Storkyrkan dokumentet Nostra Aetate från Andra Vatikankonciliet.

Artikeln i DN är skriven av Hans Ulfvebrand, domprost i Stockholms domkyrkoförsamling, Kristina Ljunggren, domkyrkokaplan, Sabina Koij, domkyrkolektor, Normunds Kamergrauzis, domkyrkokomminister och Ulf Lindgren, domkyrkokomminister. De börjar med att lovorda Nathan Söderblom som de hävdar erkände religionerna som olika vägar till samme Gud. De menar att denna uppfattning dessutom sedan övertogs av katolska kyrkan och Andra Vatikankonciliet. De destillerar dokumentet Nostra Aetates betydelse med orden: I vår tid, proklamerades att det finns många olika vägar till Gud, liksom att den Katolska kyrkan inte utgör den enda vägen. För att komma till den slutsatsen måste de göra våld på texten och förändra dess ord och andemening.

Att svenska teologer och präster så skrupellöst förenklar teologiskt avvägda texter bekräftar en utbredd sjuka. Hänvisa till böcker och skrifter och påstå vad de betyder och använd den påstådda betydelsen antingen som ett stöd eller som något att bekämpa och förkasta. I detta fall används konciliets text för att befästa en inställning som dokumentet faktiskt inte alls ger uttryck åt. 

Nostra Aetate (i engelsk översättning) hävdar inte alls att det finns många olika vägar till Gud.  I inledningen till dokumentets avsnitt om Hinduism och Buddhism kan man läsa följande: From ancient times down to the present, there is found among various peoples a certain perception of that hidden power which hovers over the course of things and over the events of human history; at times some indeed have come to the recognition of a Supreme Being, or even of a Father. This perception and recognition penetrates their lives with a profound religious sense.

Erkänna eller känna igen en Högsta varelse, eller till och med en Fader (obestämd form) Dokumentet slår fast att sådana erfarenheter genomsyrar deras liv med en djup religiös känsla. Men man kan sannerligen inte med fog påstå att detta innebär ett erkännande av flera vägar till Gud. Snarare är det erkännande av att det kan finnas inslag av sanning också i dessa religioner. I dialoglitteraturen ses detta igenkännande som ett verk av Anden.

Dokumentet Nostra Aetate fortsätter med att understryka att den katolska kyrkan inte förkastar det som är heligt och sant i dessa religioner. Och även om de i liv och i uppfattningar och lära på många sätt skiljer sig från det katolska kyrkan lär och framhåller så ” icke desto mindre kan de ofta reflektera en stråle av den sanning som upplyser alla människor”. Texten fortsätter och slår otvetydigt fast den katolska kyrkans hållning att Kristus är vägen, sanningen och livet. Ingen utbytbarhet eller synkretism där inte:  Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ "the way, the truth, and the life" (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.

Så här formulerar prästerna sig: Frågan är dock om Svenska kyrkan i dag, 90 år efter Stockholmsmötet, verkligen har insett vidden av Nathan Söderbloms ord om att det finns mer än en väg till Gud. Låter kyrkan hans budskap om olika vägar till Gud bli en inspirationskälla för samtal med just dem som kyrkan tidigare inte talat med?

Jag undrar var dessa präster har hållit hus de senaste decennierna. Har de inte märkt att det spirat av samtal i alla möjliga hörn av världen och även i den svenska myllan? Svenska kyrkan har ofta själv eller inom den ekumeniska rörelsen på många håll haft goda kontakter med muslimska församlingar och då har man samtalat och regelbundet besökt varandra. Men de slänger samtidigt all reflektion överbord då de okritisk anammar föreställningen om olika men jämbördiga vägar till Gud. Att det finns ett slags trons släktskap betyder ju inte att var och en blir salig på sin fason.

Prästerna frågar i DN-artikeln: Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition? Frågan innehåller ett ställningstagande som överger tanken på Kristus som unik och den kristna trons sanningsanspråk. Om påståendet vore sant om "samme Gud, var och en på sin väg" vad funnes det då för skäl att stanna i sin ”egen religiösa tradition”? Då blir ju religionerna utbytbara och det kvittar liksom lika om vi är muslimer eller kristna. Häpnadsväckande!

Prästerna skriver: Om vi i Svenska kyrkan anser att andlighet och gudstjänstliv är viktiga för människor, är vi då beredda att öppna våra församlingshem på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där? Och varför skulle Svenska kyrkans lokaler förvandlas till andra religioners bönerum? Inte bara blir det ett slags kolonial andlig välgörenhet riktad från de rika till de fattiga. Det blir troligen också inledningen på en konturlös och naiv kristendomsupplösning som snart överflyglas av en hårt missionerande kärnstark och traditionsbunden religion som islam!    

Svenska kyrkan kan fortsatt bidra till att männi­skor möts trots sina olikheter om vi inleder nyfikna och prövande samtal med företrädare för andra religiösa traditioner mellan människor, skriver prästerna. Dialog är ju ingenting som förutsätter att kristna människor sätter likhetstecken mellan religionerna. Nyfikenhet och genuint intresse leder långt. Än längre leder inställningen att vi tillsammans med olika religioner och alla med god vilja arbetar för försoning och fred i världen. Att då helt bortse från sanningsfrågan leder fel. Vägen framåt gäller inte religioners utbytbarhet, sammanblandning eller kompatibilitet – den går genom respekt och gemensam insats för liv och fred.

Nostra Aetate avslutas med ett intresse för att åtminstone de kristna (the Christian faithful) ska göra vad de är kallade till:  The Church reproves, as foreign to the mind of Christ, any discrimination against men or harassment of them because of their race, color, condition of life, or religion. On the contrary, following in the footsteps of the holy Apostles Peter and Paul, this sacred synod ardently implores the Christian faithful to "maintain good fellowship among the nations" (1 Peter 2:12), and, if possible, to live for their part in peace with all men, so that they may truly be sons of the Father who is in heaven.

I sin iver att möta andra religioners företrädare glömmer de prästerliga skribenterna att den dialog som är värd namnet är den som sker där människor möts och i sin vardag lever sida vid sida i vad som skulle kunna kallas en relationernas praktik. Dessutom har prästerna tappat orienteringen och fokus på sin uppgift att vara det Heliga Gudsordets tjänare, den uppgift de är vigda till att utföra. Vad vi bevittnar är en abdikation av idealistiskt och välmenande slag, men likafullt allvarligt eftersom Storkyrkans presbyterium istället tycks inrätta sig i nyspråkets tjänst.