Kyrkoordningen är som en
schweizerost – där finns många grovpipiga hål. Den som vill kan
naturligtvis likt en speleolog utforska kyrkoordningens hålrum för
att där skapa en egen frizon.
Något av detta blir jag
varse när letandet efter sommarevenemang av en tillfällighet för
mig in på en gotländsk sida. Där finns en uppseendeväckande
redogörelse för det man kallar Helig plats i profan miljö och den
korta artikeln berättar om ett grovt hugget stenblock från Slite
som den 16 juni i år invigts till altare i S:t Nicolai gamla
kyrkoruin i Visby. Ruinens innanmäte handhas av ett bolag,
Kultudralen AB, som bildats bland andra av Lennart Koskinen och
kyrkopolitikern Inger Harlevi.
Ett
40-tal personer samlades 16 juni under det nya valvet i ruinen för
att vara med när stenblocket invigdes som altare. Ceremonin utfördes
av biskop emeritus Lennart Koskinen. Man får förmoda att det
innebar att altaret smordes med olja på fem ställen för att i
altarskivan markera Kristi sår. Vid en offentlig gudstjänst...
I
sitt tal (ett tal det vore lockande att få läsa i sin helhet, min kommentar) poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den
är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt
i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som
var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en
skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns
ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k.
borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en
sådan plats.
Det
är något annat än det som fortfarande berättas på Visby stifts hemsida inför förverkligandet av Kultudralen. Då tänkte man ett
mobilt altare. Lennart Koskinen uttalar sig sålunda:
-
Det här är en fantastisk ruin som också ger oss möjligheter att
också vara kyrka. Ett mobilt altare gör att vi kan snabbt förvandla
S:t Nicolai till en kyrka för bl a gudstjänster och vigslar. Det
finns ingen kyrka på ön som tillåter de verksamheter som planeras
här.
Invigda
kyrkorum, där man vanligtvis förväntar sig att finna invigda
altaren, har ett särskilt skydd. De får inte användas för vad som
helst. Kyrkoordningen är glasklar i inledningen till kapitel 40 och
41: Kyrkorummet behöver vara tillgängligt
för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt
för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som
strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära
eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.
Och i
kap 41 § 3 kan man läsa att om kyrkan görs tillgänglig för andra
ändamål än församlingens ordinarie verksamhet så får det ske bara om det kan antas att
kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.
Några
borgerliga vigslar eller begravningar får t ex inte förekomma i ett
invigt kyrkorum.
Kan
Svenska kyrkan och domkapitlet i Visby verkligen godta att ett altare
invigs i en lokal som kontrolleras av ett bolag med syfte att
arrangera allsköns evenemang, hur seriösa de än må vara, som
inte är kyrkliga? Inte ens en gammal pensionerad biskop kan rimligen
på eget mandat inviga ett altare. Sker det är det självfallet på
nuvarande biskopens uppdrag och i hans ställe! Kan kan man alls se
till att altaret, tecknet på Guds närvaro i ett kyrkorum, i denna
miljö behandlas med pietet och aktsamhet? Vad tänker domkapitlet?
Invigda
altaren hör helt enkelt hemma i kyrkorum. Det är redan synnerligen tveksamt om
man inviger friluftsaltare, som skett vid Visby domkyrka, i omedelbar
närhet till kyrkorummet. Inte ens där kunde altaret behandlas med pietet!
Den katolska kyrkan har en teologi som
omfattar altaret och dess bruk. Svenska kyrkan är i det fallet mera
fattig och valhänt. Men det betyder inte att det är fritt fram att
placera invigda altaren i profan miljö. Inte ens Paulus inkluderande tal på Areopagen öppnar för att den kristna kyrkans altaren kan placeras var som helst.
Läs mera t ex i uppslagsverket New Advent om Altare.
