Någon föreslog på nätet att man skulle kunna se artikeln som Storkyrkoprästerna skrivit som ett "provtänk" och inte som en lärotext. Så kan man se på saken. Om man menar att det handlar om ett tänk, om slutsatser dragna utifrån studier och argument som vägts. Hela artikeln är mindre välbetänkt. Särskilt som man missförstått eller omtolkat ett lärodokument från Vaticanum II,
Nog vore det dessutom förvånande om ledande präster i domkyrkan, belägen i Sveriges huvudstad, publicerar tankar i Sveriges största dagstidning som de enbart vill testa och pröva. Men jag kanske har för höga tankar om Storkyrkans prästerskap? Egentligen tvivlar jag inte alls på att de inte bara prövar en tanke utan de vill naturligtvis torgföra en uppfattning, driva en linje, även om det på några platser i artikeln sker just i frågeform. Påståenden formulerade som frågor är alltid lite knepigare att bemöta eftersom det tycks som om där finns en öppenhet för alternativ.
Frågorna är många som växer fram när man läser texten noga. Varför skulle Svenska kyrkans församlingar vilja öppna församlingshem för muslimska bönestunder? Finns det något gott skäl? En anledning till att en kristen kyrka erbjuder lokaler till en annan och medvetet missionerande religions sammankomster? Utifrån Nathan Söderbloms ursprungliga ekumeniska visioner vore det väl mera motiverat och behjärtansvärt att hjälpa kristna trossamfund att få lokaler för sin mötesverksamhet? Där lär det inte råda någon tveksamhet att man tillber och tror på samme Gud. Där finns det starka och gemensamma rötter som ligger närmare i tiden än Abraham.
Den gamle patriarken är en gemensam nämnare för de tre stora trossystemen som har sitt ursprung i Mellanöstern. De kristna trossamfunden delar mycket mera än de monoteistiska höggudsreligionerna gör. Kristna trossyskon är medlemmar i samma familj och öser ur samma uppenbarelsekälla, den Heliga Skrift. De delar tron på treenig Gud och på Jesus som frälsare och uppstånden.
I Jesu avskedstal, i den översteprästerliga förbönen, är kallelsen till kristen enhet given. Vilket också gav den ekumeniska rörelsen starka motiv för att både samverka vad gäller hela den bebodda världens ödesfrågor och att söka en mera organiserad kyrkogemenskap. Men någon kallelse till interreligiös enhet står inte på motsvarande sätt att finna i kyrkans grundbok Bibeln. Däremot hopp och tro på att en gång alla knän i himmel och på jord ska böjas i Jesu namn (Filipperbrevet 2).
Att godta Storkyrkoprästernas artikel som ett provtänk tycks mig som ett sätt att vilja lindra kritiken och ifrågasättandet. Provtänk låter som ett försök att pröva nya vägar. Som något vällovligt oavsett hur dumt det i övrigt verkar. Förhoppningsvis kan man med samma välvilja då också möta de många kritiska rösternas åsikter som ett provtänk, en argumetationsövning. Ett försök att behålla ett tydligt centrum i kristen tro och inte öka utsuddandet av Svenska kyrkans redan svaga trosidentitet och svårigheter att se sitt verkliga uppdrag.
