Trevlig helg är en "humorserie" som sänts i SvT och nu återfinns på SvTplay. Agerar i sketcherna gör begåvade Johanna Nordström och Hampus Nessvold. De 8 programmen är, vart och ett ca femton minuter, fyllda av sketcher med snart etablerade rollfigurer. Seriens titel dementeras gång på gång när det som händer vid en parmiddag, vid kassan i ett snabbköp, i en grupp kvinnor med en ultrafeminist, i sjukvården med hypokondriska sköterskor eller i kyrkliga sammanhang med en udda präst som heter Björn, blir otrevligt och generande. Ironin är lätt att fånga upp, det mesta blir otrevligt och det sociala samspelets gnissel skojar man ivrigt med.
Som pensionerad präst som verkat i Svenska kyrkan blir det en uppgiven och trött igenkänning. Än en gång ska kyrkan förlöjligas och en präst gestaltas som varken tror eller tar kristen tro på allvar. Konfirmander blir förvirrade över undervisningen, ett vigselpar tvingas se hur prästen sorterar bort den där sk-ten med Gud. I sista programmet förvandlas en nattvardsgång till en vinprovning med tapas istället för oblater. Som om vi inte sett dessa snedvridet överdrivna karikatyrerna förut. Islam vågar de sig inte på, det kan ju bli farligt, men kristendomen och präster är lovliga sedan hur länge som helst så nyskapande eller roligt är det inte.
En kyrka inom Svenska kyrkan ska inte kunna upplåtas för inspelningar som i Trevlig helg. Kyrkoordningen är tydlig med hur kyrkorummet ska behandlas. I KO:s kap 41 och §3 står det: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. Ännu en gång har människor som upplåter en kyrka och de som spelar in struntat i att kyrkorummet ska vara fredat från det som kränker dess helgd!
Nattvardsfirandet är centrum i kärnan av kristen tro, där sker mötet med den uppståndne Frälsaren, och det är väl därför man skjuter in sig på och förlöjligar denna liturgiska och andliga höjdpunkt i högmässan. En skådespelare som flaxar runt i en mässhake och visar sitt förakt för detta med Gud och för de "gudstjänstdeltagare" som viljelöst finner sig i att nattvarden blir vinprovning och tapas istället.
Känner de att de lyckats, dessa programmakare som tondövt och okänsligt stämmer in i världens förakt, förlöjligande och förföljelsen av troende kristna? Roligt är det inte och många av oss har under decennier lärt oss att så här går det till. Vi blir knappast förbannade, ilskna eller upprörda. Vi känner enbart vemod och blir ledsna över denna refrängartade och billiga kristendomskritiska reflex, en tondövhet för andlighet och tro som speglar att armod värre än vi kunnat föreställa oss!
Yttrandefrihetsargumentet hörs till leda och friskriver alla som okänsligt ger sig på tro och kyrka. Inte ropar jag på förbud utan ber snarare om eftertanke - måste man gång på gång rapa upp den stereotypa kristendomskritiken, humor och ironi eller inte? Allt man kan och har rätt att säga måste ju inte alltid basuneras ut.
Med viss tankemöda kunde gänget bakom Trevlig helg ha drivit med en Sverigedemokratisk kyrka, partiet ställer sedan länge upp i kyrkovalen. Vad skulle hända om de tog makten? Eller ironiserat över hur en socialdemokratisk församling kunde ha sett ut. S är det politiska parti som har absolut mest att säga till om i kyrkan. Men ska man göra något sådant kräver det förstås att man vet lite mer om situationen i kyrkan.
