Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Den allvarligaste kritiken handlar om något helt annat. Att man genom denna namnändring försvagar det lokala insamlingsarbetet och att man slarvar bort det förtroendekapital som man byggt upp för "Hela världen". Ett namnbyte är en stor olycka. Det blev galet när man skrotade Lutherhjälpen och SKM som insamlingsmål. Ytterligare en namnändring är att totalt förvirra givarna.
Förtroendekapitalet som kyrkans internationell arbete haft förskingras. Att handskas så vårdslöst med de immateriella tillgångar ett bra varumärke utgör är att undvika att ta ansvar för helheten. I nämndens beslut finns dessutom en brist på respekt för det lokala insamlingsarbetet som är besvärande. Märker man inte att irritationen och ilskan på många håll är monumental? Det var där man fick ta smällen förra gången, ute på gator och torg. Många ombud och internationella grupper känner sig nu för andra gången överkörda. Deras arbete och deras åsikter spelar uppenbarligen ingen roll. Däri ligger allvaret!
Biskop Hans-Erik Nordin fortsätter: Men tänk om vi kunde ta tag i den avgörande utmaningen – att föra en innehållslig debatt, ett rejält rådslag och vitala samtal om vår kyrkas internationella uppdrag, och hur balansen mellan mission och internationell diakoni ska vägas samman. Det är det avgörande. Vad vi heter måste rimligen vara en underordnad fråga. Vad saken gäller är inget mindre än evangeliet uttryckt i ord och handling. Fatta mod och pennor missionsvänner!
Misstaget biskopen gör är att betrakta namnet som något underordnat eller ovidkommande. Tvärtom är innehållet sammanknippat, sammanvuxet med namnet. Så nära kopplat att om samfundets namn ska stå som insamlingsnamn, Svenska kyrkan kombinerat med ACT, så undrar människor naturligtvis om inte kyrkoavgiften räcker till. Och om den tycker många att den är onödigt hög redan som det är. Kyrkan har så det räcker, säger många. Men att ge katastrofhjälp och stöd till vattenprojekt eller aidsbekämpning, det gör man gärna. Även till missionsändamål kan man ge eftersom där ofta finns undervisning och sjukvård.
Det finns aktivister och ombud som blivit så besvikna på det okänsliga namnbytet att man sagt sig vilja lägga av. Man kan till och med här och där tänka sig att ge sitt stöd till andra insamlingsorganisationer! Då kan man på nationell nivå inte fortsätta att köra på som om ingenting hänt.
Det jag uppfattat är att namnbytet urholkar den lokala tilltron till att man på ett ansvarigt sätt driver Svenska kyrkans internationella diakoni och mission. Om förtroendet påtagligt minskar blir viljan och orken att debattera arbetets inriktning också försvagat. Och ingetdera har väl Svenska kyrkan egentligen råd med?
