Tänk vad en god hälsa betyder. Kraft och ork att ta itu med sådant som behöver göras och ordnas. Skjuta upp-genen kan hållas under kontroll. Prokrastineringsförmågan blir själv satt på sparlåga.
Mina medmänniskor gör en snabb okulärbesiktning och konstaterar: ”oj, så frisk du ser ut! Ja, som hälsan själv…” vad kontrar jag med då? Att skenet bedrar? Eller med att det är det som finns i, inuti eller på insidan människan som räknas? Ibland får jag lust att brista ut klagovisor, men vad nyttar det till? Jag får nöja mig med att jag står upp, och att jag kan stå en stund till bara jag får något stadigt att hålla i. Men, alla som säger något vill väl, har jag förstått. Därför nickar jag mest och ler…
Orken har gått och lagt sig i något hörn. Jag irrar runt och försöker hitta den. I yngre dar när det fanns nästan outslitlig energi läste jag kopiöst med böcker. Massor av facklitteratur men även mängder av skönlitteratur avnjöts. Då både var jag och kände mig bildad. Fortfarande köper jag, och får även en hel del, böcker. Tidningar och tidskrifter strömmar in. Men läsningen går trögt. Därför har även bildningen flagat och avtagit.
Då tröstar jag mig med att bildning det har jag. Inom räckhåll! Enklare kan det inte bli, det gäller bara att sträcka ut en arm för att lyfta intressant läsning framför ögonen. Bildningen tycks mig närmare än för dom som tycker att böckerna gör sig bäst i bokhandlar och antikvariat. Eller på bibliotek.
Men vet detta: jag älskar fortfarande att läsa. Bara jag lyckades hitta den försmädliga orken som länge lekt kurragömma med mig.
