Vid bloggskrivandet känns det som om detta att bo i gnällbältet änteligen kommer till sin rätt, i ord och text:
Förmånen att be tillsammans i och med församlingen har Covidviruset berövat många av oss som är 70 eller äldre. Man vill helst inte se oss för vår egen skull. Vi ska hålla oss undan så vi slipper bli smittade. På ett sätt kan det vara klokt men på ett annat är det dumt och förödande. Visserligen slipper vi smittas i församlingen mitt, men för varje vecka som går glider vi längre ifrån gemenskapen och vanan att gå i kyrkan förvandlas till en tom reflex. Åtminstone är det så i detta pastorat där vi äldre förstått att vi ska hålla oss borta och att den som är över 70 ska definitivt inte tro att man kan eller får hjälpa till...
Digitala gudstjänster kan ge en viss tröst men det står alldeles klart att dessa sällan är så genomtänkta att de hittar vägar för att inkludera åskådarna vid skärmen. Knappast ens en kollekt uppmuntras man att ge. Det krävs eget födgeni för att lösa den uppgiften.
Normalt har enbart mycket få församlingar regelbundna bibelstudier och i dessa tider ha de flesta upphört. Några digitala inbjudningar till zoombibelstudier skulle vara välkommet. Tänkbart vore också bön vid datorskärmarna i en ny form av bönegrupper, fast då måste nog någon känd person först uppfinna den tulipanarosen. Bokcirklar kunde också genomföras via nätet om någon tog initiativ därtill. Nya modeller för söndagsskola kanske kunde växa fram där man ibland ses "analogt" och ibland via nätet. Ja, ja, vi får väl se om något händer innan Covid klingar ut...
