Just nu känns det som om det är en liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som
de är emot. Det spelar inte så stor roll om vad – men de är emot. Det är en
hård och oförsonlig ton. Ibland kränkande ton. Ibland hatiska inlägg av
kyrkliga företrädare mot andra kyrkliga företrädare. Det är en handfull
debattörer som återkommer vecka efter vecka, dag för dag, året om. Det är som
om de behöver ha något att skriva om – och att vara emot, som om det är en
självuppfyllande profetia.
Så skriver MarianneEjdersten i Kyrkans tidning på nätet. Hon tycker det är för få röster som deltar i debatten. Men det är kanske inte alltid så lockande att kliva fram. Man kan plötsligt bli uppläxad för att man tycker fel eller uttrycker sig anstötligt och felaktigt. Dessutom skulle man rejält nedsättande kunna benämnas som ”inomkyrklig debattelit”. Elit är ett kyrkopolitiskt skällsord i som sällan eller aldrig handlar om beslutsfattare eller partitoppar utan ofta reserverats för dem som lever att aktivt kyrkligt liv och gärna lyfter fram kyrkans bekännelse och lära (jmf med politiska partier som sagt sig vilja representera icke aktiva medlemmar för att undvika att en kyrklig elit tar makten). Därför blir begreppet extra laddat när det används här. Dessutom - att andra tiger kan inte de som bemödar sig om att skriva lastas för.
Det som läggs denna
”debattelit” till last är att deras ton är ”hård och oförsonlig”, ibland
”kränkande” och ibland skriver de ”hatiska inlägg”. Ett avfärdande som genast faller
i den grop som grävdes åt andra. Är det så man visar sin lyhördhet och vilja
att ta in vad andra tänker? Är det inkännande och kärleksfullt att kalla det
andra gör för hatiskt och kränkande? Om Ejderstens bann enbart handlar om en
handfull debattörer borde väl dessa ha nämnts vid namn?! Då hade vi kunnat få
belägg för artikelns påståenden med citat på sådant som är kränkande och
hatiskt. Nu är det betydligt fler som kan tro att de på detta sätt ombetts hålla
tyst, att tiga och gilla ledningen.
Det som också läggs
debattörerna till last är att de återkommer vecka efter vecka och är emot. Alla
publicister med ambitioner återkommer vecka efter vecka. Och driver sin linje.
Om Ejdersten skulle recensera dagspressens ledarsidor skulle de nog inte haft
en chans utan även de dömts ut som icke lyssnande och kränkande och ständigt
emot, vad det nu är de, beroende på politiskt tillhörighet, tar avstånd ifrån.
Ilska och upprördhet kan man
visst känna inför somliga debattinlägg även i kyrklig debatt. Möjligheten att säga
emot och debattera står ju alltid öppen! Man kan argumentera för en annan hållning. Den
som är kritisk till något som händer och sker kan knappast samtidigt vara för
det man ifrågasätter. Att vara emot något är i sig inte diskvalificerande eller
förkastligt. Ejdersten verkar inte riktigt uppfattat att det finns ett utbrett
kyrkligt missnöje med en hel del beslut som fattas och med hur ledningen styr.
Ejdersten hävdar även att
det inte finns något ”ödmjukt och genuint
intresse att lyssna till svaren. Det finns enligt min mening ingen öppenhet för
att lyssna in olika perspektiv. Det är ett farligt beteende.” Det är naturligtvis
aldrig bra när misstron blir så djup att man slutar lyssna till varandra. Men
Ejdersten missar är att det är just så som kyrkans beslutsfattare och
kyrkoledningen kan och har uppfattats till exempel i fråga om hur man hanterat
kyrkohandboksfrågorna, pastoratsreformen med utredningen Närhet och samverkan,
ett antal inomkyrkliga rörelser som uppfattas som konservativa och i en rad
andra sammanhang och frågor som rör kyrkans tro och partipolitiskt genomsyrade
beslutsapparat.
I Ejderstens inlägg blir det
liksom likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kyrkornas världsråds insatser i
Mellanöstern. Riktigt så enkelt kan man nog inte trolla bort förväntningar på
vår kyrkas ställningstaganden och bilaterala insatser. För egen del menar jag
att Kairosdokumentet är ett oerhört viktigt dokument som trovärdigt formulerar
de kristna kyrkornas välgrundade oro över vad som sker i det heliga landet och
på ockuperade områden. Självfallet är jag mycket kritisk till oproportionerlig
hämnd, bosättningsbyggande på ockuperad mark, expropriation av andras ägor och
andra förtryckande handlingar.
Som av en händelse citerar
Signum idag patriarken Ignatius Youssef III Younan
för den syrisk-katolska kyrkan av Antiokia som just har hållit ett tal i
Kanada.
För kristna i Mellanöstern just nu är
det, sade patriarken, svårt att förstå hur man i Väst ”kan blunda för
betydelsen av politiska partier baserade på islam” och hur dessa, som
exempelvis det Muslimska brödraskapet, försöker politisera metoderna att lära
ut den muslimska tron, och därmed fjärmar dem från seriös exegetik och
systematisk teologi, för att i stället använda den för vissa politiska syften.
Steget över till islamistisk extremism kan då helt plötsligt te sig närmare för
vissa, menade han. Patriarken berörde sedan IS alla övergrepp mot kristna och
andra religiösa minoriteter i Syrien och Irak, och menade att om inte mer görs
från omvärlden för att skydda de kristna på plats kommer kristendomen snart att
helt vara utdöd i Syrien, Irak och även Libanon.
Nog finns
det betydande röster att lyssna till i Mellanöstern som önskar större tydlighet
från länder, stater och kyrkor!
Jag välkomnar
Ejderstens önskan om fler röster i debatten. Men att de skulle behövas för att
försvara kyrkostyrelsen eller kyrkopolitikernas beslut finner jag tveksamt.
Tvärt om borde de själva, inflytelserika och röststarka som de är, gott kunna
svara på kritik och i debatten ge skäl för sina hållningar och beslut. Då fick
några ändå ett kvitto på att man på toppen hört och kanske förstått det kritikerna
ifrågasatt.
Kritik innebär att man
ifrågasätter och argumenterar och ger skäl till varför man anser något vara
illa, galet eller mindre bra. En rätt man har även som troende och anställd
inom Svenska kyrkan. Det är när de allvarliga frågorna tystnar och kritiken uteblir som det
finns anledning till oro.
