Hur gick det egentligen till när Sverige och Norden kristnades? I brytningstiden mellan norrön tradition och kristendom, vann man då makten och själarna med svärd och blodsutgjutelse? Det vill i alla fall Leif Stinnerbom och Västanå teater i sin version av Shakespeares En midsommarnattsdröm göra gällande.
Schablonen känns fadd och föga historiskt korrekt. En katolsk biskop vill i spelets början gifta bort sin dotter (!) med en ung man trots att henne hjärtas håg står till en annan. Celibatet hade i 1000-talets början ännu inte fullt ut slagit igenom inom kyrkan, så möjligen kan man köpa upplägget.
När spelet är över har i alla fall biskopen och hans soldater dräpt skådespelarna/clownerna. Och man inser att kyrkan därmed får stå för kulturfientlighet och förtryck, kreativiteten mördas. Så får vi oss till livs ännu en politiskt korrekt kristendomskritisk passning, och det i den andliga letargins tid.
Maria Schottenius skrev i DN:s recension om clownernas undergång: Deras otacksamma öde är att bli nerhuggna med svärd på biskopens befallning. En helt korrekt tolkning av den medeltida kristendomens syn på konsten och konstnärerna. Som om kyrkan inte under medeltiden tillsammans med kungligheter, furstar och adel var de främsta meccenaterna och avnämarna för dåtidens kulturarbetare och konstnärer! Men visst är historien mångfacetterad och kyrkans historia rymmer också här och där både mörker och svarta kanter. Men att detta skulle vara en kyrkans huvudlinje kan med fog bestridas.
När får man på en svensk scen se tron gestaltad som en tillgång? Och kyrkan som ett värn för kultur och bildning? Som en försvarare av mänskliga rättigheter och värdighet? Men den tanken är väl så vådligt djärv att man, bara genom att nudda vid den, sätter rödvinet i halsen...
Västanå teater har i övrigt gjort en fantastisk och storartad version av En midsommarnattsdröm. Den är suggestiv med gröna alver som nyfiket och ständigt närvarande bidrar till guden Frejs interventioner. Frej och Freja har fått indisk framtoning och Freja står oerhört länge på en fot i vad som blivit ett yogainspirerat balansnummer.
Här skulle nu en lång rad lovord staplas över den visuellt vitala och kroppsligt spänstiga föreställningen. Där blandas bagatellens förväxlingsspel med frågor om rätt och fel. Här frodas bondkomik och clowneri med frustande glädje. Per Sörberg drar gång på gång ner skrattsalvor. Publiken jublar åt upptågen, inte minst driften med modern terapi får skratten att pärla.
Landets teaterrecenscenter har också jublat över denna uppsättning som spelar på så många plan. Även Svenska Dagbladets Lars Ring skriver lyriskt om föreställningen.
