Lutheraners fantomsmärtor tycks aldrig ta slut. Katoliker är skyldiga till det mesta. Katolikskskräcken, gränsande till hat, gör att det mesta annat går an. De verkar rent av som om det vore bättre att vara agnostiker och icke troende än katolskt sinnad.
Vi i Svenska kyrkan, den stora majoritetskyrkan, är så osäkra på vår identitet att vi inte kan anställa människor av andra konfessioner på uppdrag som är centrala för församlingens liv och verksamhet! Föreställer vi oss att de är agenter för inkvisitionen? Men eftersom vi i vår kyrka inte är principfasta gör det ingenting om den som anställs råkar vara baptist eller pingstvän, bara man inte är katolik (eller ortodox)! Frikyrkofolket i Svenska kyrkan ifrågasätts inte. Att de finns där leder inte till några extra granskande undersökningar. Vilket vi bör tacka Gud för!
Men en sällsynt teologisk kullerbytta utspelar sig. De gamla frikyrkorna tillåter nämligen att man är med i två samfund - samtidigt! Så praktiskt. Då kommer man ju förbi detta med att man har en annan övertygelse. Då blir det möjligt att ha två. Samtidigt. Vilket katoliker och ortodoxer inte får ha.
De flesta med annan konfessionell identitet gör utomordentliga insatser för Svenska kyrkan. De är duktiga och skickliga. Därför är de anställda. Vilket talar för att öppenheten måste ökas.
Svenska kyrkan har frikostigt anställt alla möjliga frikyrkobarn, de som redan har eller som har skaffat sig en extra kyrkotillhörighet. Sådana som blivit nominella lutheraner. Nog har det funnits sådana som inte alls vare sig velat eller kunnat försvara dopet av späda barn! Sådana som inte förstått detta med sakrament eller kyrkorummets speciella karaktär. Ja till och med agnostiker och andra kan man städsla om man vill. Men om någon har katolska trossyskon i båten börjar skvallret och misstänksamhetens trospoliser mobiliseras. De som vet att rykten får vingar släpper loss sina fantasier om mörka och dolda syften. Det är då talet om tolerans och mångfaldens välsignelser krackelerar.
Hyckleriet måste naturligtvis upphöra. Svenska kyrkan borde anställa de allra bästa och mest kompetenta oavsett kristen konfession. Små sekter kan behöva försäkra sig om sin egenart genom att anställa folk enbart av den "rätta ullen". Det skulle vara begripligt. Vi i det stora majoritetssamfundet borde däremot frimodigt uppmuntra den ekumenisk öppenhet och ömsesidighet vi påräknar från andra. Allt annat är att sitta fast i medeltidens antagonism. Tänk att fortfarande kunna känna skräck, avsky och att ha värk efter femhundra år. Hur bär de sig åt? (I flera bemärkelser!)
