Utredningstexter är försåtliga. Om man inte ser upp kan man förledas tro att det som står också kommer att användas för att underbygga förslagen som utredningen landar i. Utredningen närhet och samverkan utgör ett paradexempel. Det finns avsnitt där man utförligt redogör för församlingens uppdrag och vikten av dess självständighet. Läsaren förleds tro att sådana perspektiv ska vara vägledande. Sådana tankegångar kommer att slå igenom blir intrycket. Men då har man fel. Bland citaten kan man t ex hitta följande:
På sid 153: Då församlingen som kyrkans lokala manifestation är den grundläggande enheten får det konsekvenser för den lokala organisationen i övrigt. Det kan finnas olika samverkansformer som syftar till att skapa bästa möjliga personella, ekonomiska och lokalmässiga förutsättningar för församlingens verksamhet. Det kan också behövas samverkan kring arbetsuppgifter som är av det slaget att de inte naturligen hör hemma enbart hos en av församlingarna inom t ex en kommun. Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter. (Ur Teologiska expertgruppens PM Några noteringar om församlingen)
På sid 179: Det förutsätter emellertid också att församlingen verkligen fungerar pastoralt som en församling. Det betyder enligt de kriterier som ställts upp i kyrkoordningens avsnitt om indelning att församlingen har ett regelbundet gudstjänstliv, att det finns tillräckligt många som tillhör församlingen som är beredda att ställa upp som förtroendevalda samt att det finns en kyrka i församlingen. (Ur Arbete på olika kyrkliga nivåer, Svenska kyrkans utredningar 1998:3)
På sid 183: Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter.
sid 184: Det innebär dels att församlingens identitet stärks dels också att församlingens inflytande stärks. Dessa dimensioner har naturligtvis ett klart samband. Genom att fastställa klara kriterier för församlingen, vilka också tillämpas lokalt, stärks församlingens identitet och genom större möjlighet för den församling som ingår i ett flerförsamlingspastorat att genomföra den verksamhet man önskar stärka församlingens ställning och dess identitet blir därigenom tydligare. (Ur Nivåutredningen)
Därtill kommer att utredningen på flera platser(t ex s 153 och s 155) går igenom vad som konstituerar en församling i kyrkoordningens mening:
1. I församlingen firas normalt en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka.
2. I församlingen finns minst ett kyrkorum, invigt i Svenska kyrkans ordning.
3. I församlingen finns människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och som är beredda att åtaga sig förtroendeuppdragen i församlingen.
Nästan omärkligt glider utredningens förslag bort från dessa kännetecken och istället tänjer man begreppen. Nu behövs inte söndaglig gudstjänst utan det ska kyrkofullmäktige avgöra. Nu är det inte längre personer i församlingen som tar ansvar. Nu är det personer som tar ansvar för uppgiften i församlingen. En betydande skillnad! Man sammanfattar sitt förslag så här: Som kriterier för församlingar som ingår i ett pastorat ska gälla att gudstjänster firas enligt vad som framgår av församlingsinstruktionen, att det finns ett invigt kyrkorum samt att det finns personer som tar ansvar för den grundläggande uppgiften och personer som fullgör uppdragen som förtroendevalda i församlingen. (s 243)
Förslaget preciseras ytterligare på sid 247: Som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat ska finnas ett av pastoratets kyrkofullmäktige valt församlingsråd. De som tillhör någon av församlingarna i ett pastorat ska vara valbara till ett församlingsråd i pastoratet. Hur motiverar man då att de förtroendevalda inte behöver komma ur församlingen utan kan utses oberoende av var de bor i hela pastoratet och oberoende av om de är med i en församling eller ej. Här kan andra skäl förmodligen göra sig gällande t ex att de tillhör ett visst parti (eller möjligen är aktiva i den aktuella församlingen). Borde man inte ha tillhandahållit en ganska utförlig diskussion om varför man lämnar den basala demokratin med direktvalda kyrkoråd som utses av församlingens medlemmar? Jo det kan man tycka. Men så blir det inte.
Så här lakoniskt motiverar utredningen denna genomgripande förändring: Vi strävar efter ett förslag som förenklar den lokala organisationen. Med ett direktvalt kyrkoråd blir ansvarsförhållandena otydligare. Ett organ som utses i direkta val får och ska ha ett förhållandevis starkt eget mandat och ett eget och beslutsområde om det direkta valet ska vara riktigt meningsfullt. Vår slutsats med hänsyn till både ansvarsförhållande och behovet av en enkel organisation är att församlingsrådet ska utses genom ett indirekt val och det organ som bör förrätta valet bör bli det i direkta val utsedda kyrkofullmäktige.
Så enkelt gör man revolution. Otydliga ansvarsförhållanden? Inte ur församlingarnas synvinkel! Men så svepande vänder utredningen upp och ner på det som konstituerat en församling. Så avskaffar man församlingsdemokratin. Trots alla citat om hur viktigt det är att stärka församlingarna och att personer i församlingen ska axla uppgifter och ansvar. Utan diskussioner av motiv och teologi. Så helt utan diskussion blir församlingarna av med sitt direkta inflytande över den grundläggande uppgiften och hur den lokalt ska gestaltas. Mot bakgrund av alla citatens trumpetstötar och fanfarer om församlingarnas vikt och betydelse är det snopet och snöpligt.
Vad kan syftet vara? Vad uppnår man genom dessa kullerbyttor? Är det så enkelt att man för en överskådlig tid säkrar makt åt färre politiker på en högre nivå? Centraliserar en effektiv kontroll över både ekonomi och församlingarnas uppgift? En viktig kontrollfråga blir: hur många hamnar på valbar plats på kyrkovalslistorna 2013 av dem som lokalt bekämpat denna omvälvning? Någon alls?
I höst fullbordas denna ogrundade revolution genom (politiska) beslut i kyrkomötet. Så enkelt gör man det för sig. Och eftersom församlingsmedlemmarna ändå inte ska ha eget ansvar så behövs ju inga direktvalda råd i och ur församlingarna! Istället utser pastoratets fullmäktige från ovan de personer som ska sitta i ett församlingsråd. Så går det till. Och nästan ingen bryr sig om att marken skakar och kyrkans grundvalar rister!
