Böner kolliderar ständigt inför Gud och i cyberrymden såväl som i mänskliga hjärtan. Den vanligaste motsättningen som många är medvetna är exemplet bonden som vädjar om regn och de glåmiga cityvarelserna som längtande bönar om semesterväder, sol och ljus. Litaniorna korsas som svärd, de motstridiga önskningarna fäktas för att bli hörda och om möjligt förverkligade. Vädret är ett bra exempel på motstridiga önskningar och böner eftersom sol och nederbörd ligger långt utanför människors förmågor.
Alla förstår också att bönerna under apartheidtiden i Sydafrika var lika åtskilda som rättigheterna för svart och vit. Bönerna i USA under Trumps sista veckor i Vita huset lär ha stått 180 grader ifrån varandra. Blir slutsatsen att det är lika bra att sluta bedja? Eller är det inför sådana situationer man inser att bön och arbete bör intensifieras?
En väg vidare är att de begärande bönerna inte blir huvudspåret i ett böneliv utan att meditativ, kontemplativ och tyst bön fördjupar tron på och gemenskapen med Jesus Kristus. Att ära och lova Gud kan inte heller glömmas bort - hur svårt det än kan te sig i motgång och svår kris.
Idag, just idag, är inte motstridiga kristna min "ultimate concern", den mest viktiga och angelägna. Idag lyfter jag fram striden och kampen som splittrar församlingar, kyrkor, grupper och institutioner, folk och nationer. Sedan idag, tar jag ett djupt andetag. Och andas ut. För just idag försöker jag bara vara. Stilla inför Gud.
