Han är åderförkalkad! Så löd omdömet om personer som hade blivit extra glömska, smått förvirrade och ganska osammanhängande under 1960- och 70-talet. Särskilt gamla och ännu äldre blev inte så sällan benämnda som åderförkalkade. Det var skräcken. För sådana blev man rädd. Sådan ville man inte bli. Min morfar Gustaf Karlsson bodde på Gotlands sjukhem som gammal. En gång försökte han stoppa ner mammas handväska i sin västficka. Jag frös till, kalla kårar längs ryggen. Han var förstås åderförkalkad! Själv skrattade han gott över sitt skämt. När han såg min förskräckelse försökte han förklara att han bara skojat. Fortfarande minns jag ögonblicket som något förfärande hemskt.
Visst fanns ordet demens men aldrig hördes Alzheimer som en benämning, inte där jag växte upp på Gotland. Sjukdomen hade upptäckts i början av 1900-talet, men först under 60- och 70-talet kom nya rön som fick diagnosen Alzheimers att bli mer allmänt känd. Om det kan man läsa på sidan: Demensens historia. Åderförkalkad och dement dög länge som benämning.
Idag är jag där. Inte särskilt glömsk, men rejält åderförkalkad. Eller åderförfettad som somliga säger. Särskilt onyttigt har mitt leverne inte varit. Ett måttligt alkoholintag och ett inte alltför rörligt liv kan knappast ha orsakat tillståndet. idag bryr sig ingen särskilt mycket om orsakerna. Det är som det är. Med ett försvinnande lågt undertryck (diastoliskt tryck), sisådär 30-40, borde någon ändå börja undra. Jag gör det i alla fall.
Lågt blodtryck tycks färre lida av än högt blodtryck. Under stor del av mitt liv har det höga blodtrycket tvingat mig att medicinera. Nu när det vilar ett ständigt lågtryck över mig blir tillvaron smått förvirrande. Reser jag mig alltför snabbt blir det känslor av yrsel och svaghet, det liksom svartnar för ögonen och jag tvingas stå still. Ibland blir det nödvändigt att förankra sig i en dörrkarm eller ett skåp för att inte välta. Tur att jag inte är lång och reslig. För den reslige kan fallet bli högt och långt. Medicinen tycks vara att leva en aning långsamt - omgivningen till förvåning och frågor. Har vi fått en sengångare i släkten?
Själv funderar jag över all tung medicinering som blivit min lott sedan mer än 4-5 decennier. Är det så konstigt att kroppen blir påverkad ända in i kärlväggarna? Nej, knappast. Nu är även jag en åderförkalkad typ. Tur att jag inte bär väst så ofta och kan skrämma slag på barn.
