Den morgonen glömmer jag aldrig. Därför berättar jag den här episoden ofta. Var för sent ute för att riktigt hinna dit jag skulle. Och fick till slut fatt på de papper och böcker jag behövde ha med mig. Det tog en stund eftersom sakerna inte låg färdiga i prydliga högar väntande på morgonens kaos.
Barnen kom iväg till skolan och jag började försöka lokalisera bilen. hade jag ställt den på gatan i närheten av bostaden? Förresten vilken av gatorna kunde den stå på? Eller fanns den på parkeringsplatsen en bra bit bort? Efter en hastig titt på gatorna i närheten rusade jag till parkeringen där fordonet mycket riktigt stod parkerat. Kastar in portföljen i bilen. Och skyndsamt tar jag själv plats. Sätter mig till rätta…och inget händer. Motorn startas inte. Jag åker inte iväg i full fart. Där jag sitter i baksätet går det liksom inte att få igång bilen. Förarplatsen gapar tom…
Just idag stiger det minnet fram på nytt. Anledningen är att jag nyss missat ett avtalat möte. Missat förresten. Det försvann ur mitt medvetande och jag hade inte skrivit in det i kalendern som jag borde. Så det var flera misstag och felsteg som gav min frånvaro till resultat. Efter morgonens sammanträde skulle jag ju ha ett möte för att diskutera viktiga angelägenheter. Men det var som bortblåst.
Man kan be om ursäkt, men inte riktigt reparera och gottgöra misshushållningen med andras tid eller det omak de haft. Som yngre var det en av mina stora farhågor – att inte vara på plats när jag skulle. Varför det sitter så djupt kan man väl inte riktigt veta. Men de gånger jag glömt något är förenat med så stort obehag, med enorm olust, med upplevelse av misslyckande. Psalmen gör det inte enklare: Jag behövde en nästa, var Du där, var Du där?
Genom åren har det hunnit bli några missade möten och avtalade tider som inte hållits. Värst är det ögonblick då insikten landar: det är för sent. Du var inte där. Människor har behövt vänta. Och det är inte roligt att befinna sig i den andra rollen. Att vara den som väntade när ingen kom, att ha förberett sig till något som inte blev av.
Så när jag ber andra ha fördragsamhet med mig är det i samma ögonblick en uppmaning till mig själv att vara förstående om den jag väntar på inte är där i tid eller helt har förträngt vårt möte. Särskilt när många är beroende av att något går av stapeln blir förseningar kännbara.
Ilska och vrede ligger ganska nära tillhands när någon är vårdslös med ens tid. Känslan av att inte räknas eller vara uppskattad likaså. Tankspriddhet, stress, dålig planering ska inte behöva drabba andra. Så nu rensar jag kalendern för att det inte ska kunna hända igen.
För mycket länge sedan fick jag ta en begravning för en präst som helt glömt bort sitt uppdrag. Något hade hänt som fick honom ur gängorna och kastade om hans dag. Och begravningen försvann. Kanske är det också den erfarenheten som sitter i. Hur svårt det blev för de anhöriga. Och hur mycket sämre avslutningen blev mot vad den kunde ha varit.
Biskop Martin Lönnebo lär ha blivit uppringd efter ett möte där han skulle ha talat. Någon säger till honom vid en kontakt i efterhand att vi hade vårt möte vid den och den tidpunkten. Då frågar biskop Lönnebo: Var jag där? Den frågan kan inte jag använda. Jag vet nu alldeles för väl att jag inte alls var där när jag skulle. Hur gör jag nu?
Andra bloggar om:
Utebli,
Var du där?,
Avtalad tid,
Missade möten
