Tre tiggare satt i söndags framför porten till Linköpings domkyrka. En på var sida om porten och en tredje strax utaför- Ingen kunde gå in eller ut utan att passera en utsträckt mugg.
Varför just här, tänkte jag. Drog efter andan. Och ändrade mig. Just här! Huset där Kyriet ljuder. Där ropen från vägkanten om förbarmande låter sig höras, envist och uthålligt. Där måste väl också en tiggare eller tre rymmas?
Men många sparar sin slantar till kollekten. Det är inte självklart att ge därför att någon begär det. Så pass mycket har man lärt oss om "möjliggörare", de som genom sin välvilja cementerar omständigheter. Tiggeriet upphör inte därför att man ger. Tiggaren behöver få in sin förtjänst. Sin lön om man så vill. Vare sig vi ger eller inte - de skriande behoven möts och hanteras rimligen inte genom små slantar i muggar, även om gåvorna kan ge lindring för stunden.
Medmänsklighet kanske kan ta sig andra uttryck? Varma kläder? Mat? Husrum? Men ämnet är laddat. Hanteras det som ett personligt dilemma kan det ömma i samvetet. Ofta. Men vad med den utjämning som ska ske? En sådan fattigdomsbekämpning kräver nog samhälleliga lösningar.
Inga systemförändringar är i sikte. Vi har tiggarna mitt ibland oss. Utanför snabbköpen och Systembolaget finns det alltid (nästan) en sådan närvaro. Där spelas det dragspel. Ibland står någon på knä med sin bön om allmosor. Så varför inte framför en domkyrka?
