Ljus står för liv och mörker för död i den symboliska världen. Mitt i det dunkla bryter ljus in som den där solstrimman när den lyser upp i kyrkorummets skuggor. Gränsen mellan liv och död är tunn, säger vi och menar att vi inte har makt eller kontroll över människans passage över gränsen mellan liv och död.
Om vi någon gång balanserat på den gränsen, men tillåtits stanna bland de levande utan att riktigt förstå hur det gick till, då kan vi bli överväldigade och med befriad glädje tala om änglavakt , att vi fick skydd mot döden. Och vi undrar om Guds vilja fanns i denna räddning?
Vi fruktar och/eller respekterar döden som den yttersta av gränser. Vi är många som har sådana erfarenheter av att ha balanserat på gränsen: bilolyckan som vi mirakulöst överlevde, sjukdomen vi tillfrisknade ifrån, den betydde inte omedelbar död som vi först befarade, åkomman som vi faktiskt mot alla odds kunde leva med, eller olyckan vi undgick på en millimeter när .
Människor försöker på olika sätt finna en balans mellan liv och död. I Japan kan man uppfatta en uppdelning av liv och död mellan religioner; en religion tar hand om födelsen och livets början och en annan tar hand om döendet och döden Shinto bejakar livet, välsignar barnen. Buddhismen finns vid döden med sitt hopp om själavandring och återfödelse.
KG Hammar, den förre ärkebiskopen, påminde vid Stiftsmötet i Strängnäs i går om att människan är det enda djur som kan föreställa sig och planera för sin egen död. Ändå lever allt fler som om döden inte fanns. Döden förträngs vilket leder till att många uppslukas av nuet i rastlös jakt på spänning, i gränslös självupptagenhet. Det andra diket är att leva i en sådan ständig rädsla för slutet, för döden, så att livet blir färglöst kringskuret, stympat.
Men människan har också förmågan att hoppas vilket innebär att vi inte behöver ockuperas av dödsfruktan eller död. Men en påminnelse om vår dödlighet - memento mori - kan ge balans.
När Jesus närmar sig stadsporten i Nain bärs det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka . En stor skara människor från staden gick med henne. Herren ser henne och fylls av medlidande . Jesus är inte mångordig. Kortfattad och med stor auktoritet säger han sitt: Följ mig, Tig, var stilla Stig upp, tag din bår och gå hem (Lk 5:24) eller som idag: Gråt inte! Sedan händer det som ingen tror kan hända: Jesus rör vid båren och säger åt den unge mannen: Stig upp!
Alla som mött döden vet att vi sörjer vår egen förlust och hyser sorg över alla de möjligheter livet tycktes erbjuda över framtiden som inte fick bli utbildning, kärlek, barn, lycklig ålderdom, resor. Istället: dörrarna stängdes slutgiltigt, definitivt, för evigt. Döden vann, trängde undan livet och vi, vi sörjer det som inte fick bli.
Jesus erbjuder sig inte att flytta på gränsen mellan liv och död, men att göra den transparent, genom honom ändras villkoren och någon återvänder tillfälligtvis till livet, men undflyr ändå inte döden. Den unge mannen slipper inte att dö en andra död. Men döden är inte längre den yttersta gränsen. Livet har en fortsättning. Evigt liv, en himmel, varandet hos Gud - vi namnger vårt nya hopp. Kan vi kalla det för att Jesus vidgar gränsen? Eller att han ger ett tecken, låter oss få en föraning om att livet kan segra över döden?! Nära Jesus kan det hända att döden tvingas retirera för att livet ska få plats, breda ut sig, triumfera.
När döden tagit någon ifrån oss har vi ibland saknat gruvligt. Vi hade kunnat göra nästan vad som helst för att ett kort ögonblick få mötas, att på nytt få se varandra. Tänk om någon fick återvända över gränsen, om någon fick ett pass till livet så som den unge mannen i Nain fick.
Evigt giltigt Fyra år två månader och åtta dagar fanns kvar När Du så hastigt reste utan att vända Dig om lämnade Du passet glömde du det… Tänk om Du ändåblivit avvisad vid gränsen tvingats återvända hit för att hämta passet Hej, jag glömde... Hej, jag skall bara... Hej, jag behöver hämta... Långt kraftigare passersedel var Din trötta kropp Hjärnan som inte längre förmådde eller orkade Ditt huvud i slutlig vila på en landstingskudde Utan diskussion släpptes Du igenom spärrenoch välkomnades avden tilltagande gryningens ljus Här i skymningen liggerDitt svenska pass kvar på bordet evigt giltigt Varför kommer döden, varför slår den följe med oss, just oss? Det undrade nog änkan i Nain också. Hennes son fick återvända från död till liv. I dag kommer ett livets följe – Jesu sällskap. De möter döden på vandring, sorgeprocessionen. I mötet föds hoppet och någon återvänder till de levandes land .
Lars Hagström var en ung kulturskribent som dog 2001. Han skrev en otroligt fin liten bok,
Livet även om jag dör (Bonniers, 2001), om kampen med och mot den svåra cancersjukdomen. Han skriver:
Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör. Han citerar psaltaren 30:
Jag vill lovsjunga dig Herre, ty du drog mig upp ur djupet och lät inte mina fiender triumfera Herre, min Gud, jag ropade till dig och du gjorde mig frisk. Herre, du förde mig upp ur dödsriket, du gav mig liv, du räddade mig från graven...Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje. Därför skall jag sjunga ditt lov och aldrig tystna. Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig. Livet även om jag dör! Samma övertygade tillitsfulla hopp
formulerar den psalm vi snart ska sjunga:
Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja Han var död, men se han lever, halleluja Dödens portar öppnar han, halleluja.nyckeln ligger i hans hand, halleluja.
(SvPs 153:1)
Livet även om jag dör!
Predikan 16 e Trefaldighet. Text:
Lukasev 7:11-17
