Muntligt utropades ordet Gud med stor bokstav på Engelska. Textning höll konsekvent fast vid att Gud aldrig får stavas med stort G för då blir det en religiös utsaga, ett trosvittnesbörd. Det är som om språket fått regler som inskärper trosneutralitet. Man ska alltid tänka: Oh gud, jag dör hellre än stavar dig med stort G. Men skulle man råka dö kanske man ändå får träffa Gud med stort G, möjligheten finns.
Då får man finna förklaringar: Jag ville försöka hålla Dig på jorden, så jag stavade Dig med litet g. Eller: Du var så otrolig så det fick bli litet g. Enligt KG Hammar borde Gud, skapelsens Herre och tillvarons urgrund stavas G U D. Ska det vara så, då kommer man inte långt med stor begynnelsebokstav.
Som av en händelse står det en understreckare av Jenny Björkman just idag i SvD som handlar om alfabetet som rubbade den himmelska ordningen. Där finns följande passus: I medeltidens klosterkultur höll man sig till den gudomliga ordningen, också om man organiserade bibliotek eller skrev ordböcker eller samlade citat. Först kom Gud – sedan allt annat. Och lika bisarrt som det skulle vara i dag att sätta ”gud” före ”anka” i en ordbok, lika udda var det då att använda sig av en ordning där Gud kom efter ankan. Det skulle rentav kunna ses som ett uppror mot Gud och staten, som ett statement, påpekar Flanders. I bästa fall skulle den som under tidig medeltid satte ankor före Gud betraktas som en dummerjöns eller obildad, som helt enkelt inte förstod universum och dess ordning.
Den som är extra intresserad av problematiken kan med fördel läsa artikeln i SAOB om Gud, publicerad 1929. Den är lång och ibland kryptisk, men likafullt spännande. Där går det i många sammanhang fortfarande bra att stava Gud med stort G. Åtminstone kyrkans folk bör kunna stava Gud med stort G. Gud, ja!
