Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, får beröm av Karin Långström Vinge för att han skriver bra om kyrkan och partipolitiken. Han har tydligen fått diskutera moderaternas förslag till avhopp i P1 morgon. Det är på sin plats att de partikritiska rösterna fick höras. Varför inte i Sveriges radio?! Här ska professsor Bjereld också få lite mothugg. Med ett antal synpunkter som inte bemöts eller tycks vilja diskuteras på allvar.

Han skriver: De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare.

Hur stor partigemenskapen är med Svenska kyrkan kan man tvivla på. Aldrig någonsin har jag hört de politiska partierna uppmana sitt partifolk att gå i kyrkan, döpa sina barn, puffa för konfirmation. I kyrkostyrelsen och kyrkomötet kan man gilla kristendomen lite mer. Men så snart man går tillbaka in i partiets verksamhet är det livsåskådningsmässig neutralitet som gäller. Hur mycket partigemenskap med kyrkan vittnar det om? Det man är intresserad av som parti är att ha inflytande och makt. Vad sedan enskilda förtroendevalda tycker och tänker är ju en underordnad fråga. Partiet väljer kandidater och gör listor från sina intressen. Det borde professorn redan ha märkt.

Bjereld fortsätter genom att skriva att gudstjänstfolket, denna grupp är inte representativt för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.

Men jämför gudstjänstfolket förhållande till kyrkan med partimedlemmarnas förhållande till väljkarkåren eller medborgarna - relationen är väl ungefär densamma. Partieliten ska bestämma i partiet och över politiken, men i kyrkan får de aktivt utövande kristna inte styra.

Det är en antikverad syn på partipolitikens uppgift och företräden som Bjereld företräder. I ett enda av många trossamfund ska partipolitikerna styra. Hur jämlikt är det? På den punkten tycks Bjereld företräda idén att partierna ska styra i alla slags folkrörelser, föreningar och trossamfund. De partier som grundades för att styra i stat och kommun! Så här skriver Bjereld: En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.

Här anar man att han tänker att socialdemokrater och centerpartister egentligen borde leda muslimska församlingar, katolska kyrkan eller idrottsrörelsen. Om han inte menar det borde han prestera argument som förklarar och motiverar varför ett enda samfund ska styras av de partier som leder verksamheten inom stat och kommun. På mig verkar det som ett slags delikatessjäv, man förhindrar Svenska kyrkan att utifrån egena premisser forma sin verksamhet och utöva samhällskritik!
Såsom man genom bindningar till särskilda banker inte ville veta av och kunde hindra planer på en kyrkans bank. Centern med Föreningsbanken, socialdemokrater och folkpartister med Sparbanken och de konservativa som gillade SHB och SEB. Ergo ingen kyrkans bank.

I ett modent och sekulärt samhällssystem ska naturligtvis bodelningen mellan partipolitik och trossamfund vara helt genomförd. Allt annat andas kontroll och överhet. Det har i alla fall en del moderater börjat förstå.