Begravningen - vårt gemensamma överlämnande

Sara Pellving, borgerlig begravningsförrättare skriver om begravningar på SvD:s Brännpunkt. Men med ett märkligt perspektiv. istället för att diskutera begravningens roll och plats i vårt gemensamma liv väljer hon att angripa Svenska kyrkan. Förståeligt ur synvinkeln att de allra flesta begravningar är kyrkliga, som ett slags framgångsrika konkurrenter?

Pellving skriver: Kyrkoherden Jan-Olof Aggedal har skrivit en avhandling där han studerat 432 prästers griftetal och kommit fram till att en präst talar i genomsnitt sju minuter om den som dött. Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv värt mer än så? Varför är det inte självklart att det är den döde och hans/hennes närstående som är huvudpersonerna på den egna begravningen?

Detta sätt att se på en begravning kan förvisso föras över till andra av livets områden. Hur mycket av ett födelsedagsfirande ägnas åt att säga något personligt om födelsedagsbarnet? Firandet kan i alla fall vara jubilarens. Så är begravningsgudstjänsten helt ägnad åt den döde. Så kan det vara utan att det finns långt återberättande eller anekdoter ur den dödes liv.

Att räkna minuter i griftetalen blir sorgligt begränsat om man inte samtidigt väger in vad som händer sedan. I de flesta fall fortsätter gemenskapen i en annan form. Minnesstunder efter begravningen fyller den funktionen som Pellving uppenbart vill föra in i begravningen. Det är inte obekant att det individuellt personliga och ibland privata får utrymme då. Vid minnesstunden kan samtal föras, tal hållas, minnen återberättas.

Dessutom är begravningsgudstjänsten något socialt och kollektivt. Gudstjänstordningen gör inte skillnad på människor utifrån olika tillhörigheter. Det är genom samma och återupprepade gudstjänstriter som vi får del av det arketypiska. Gudstjänsten binder oss samman med varandra och med den döde. Närmsta socialantropolog kan verifiera begravningars betydelse för gemenskapen och för att hantera de existentiella frågorna runt liv och död.

Själva det gemensamma överlämnandet av den döde till gravens vila, till döden eller för den som tror så i Guds händer, är ett bärande motiv i våra och många andra samhällens begravningsseder.

Den siste kyrkoherden skulle kunna tänka

Storskaligheten blir Svenska kyrkans nya "affärsidé". Det är landets stora församlingar som är de första förlorarna. Stiftsstyrelsens beslut i Strängnäs häromdagen att det ska bli ett storpastorat i Örebro, bland annat utifrån synpunkten att det blir arbetssamt och krångligt och dyrt och ekonomiskt orättvist att åstadkomma självständiga församlingar, får förmodligen konsekvenser för alla små och fortfarande självstyrande församlingar. Ska argumenten och motiven från beslutet om Örebro användas på stiftet i övrigt skulle det bli en total omdaning av kyrkans organisation. Bort med allt småttigt och bort med självstyre.

Då skulle diakonala behov i en grannförsamling kunna leda till att man vill ha mer resurser att fördela och då behöver man sammanföras i ett större pastorat. Behov av resurser i en församling kan man finna i en grannförsamling - så då blir det väl ett större pastorat.

Kyrkans eget ekonomiska utjämningssystem har i Strängnäs i praktiken fått totalt underkänt eftersom man där anser att mer kapital och budgetmedel måste överföras från de stora och rika församlingarna till de små och fattiga. Att de kyrkotillhöriga i de större församlingar som ingått i en samfällighet under decennier varit ofattbart solidariska och avstått från betydande belopp blir nu vägledande princip. Robin Hood kunde inte gjort det bättre. Det mest rättvisa hade väl varit att ALLA i ett stift hade samma kyrkoavgift. I konsekvensens namn borde väl stiftsstyrelsen ta över. Först fördelningsfrågorna? Och sedan resten...

Dessutom - det borde sticka oerhört i stiftsstyrelsens ögon att det finns 16 självstyrande församlingar i stiftet med mindre är 3000 kyrkotillhöriga. Så många onödiga kyrkoherdar. Så många överflödiga kyrkoråd. Och kyrkofullmäktige. Så orationellt. Vilket resursslöseri. Vilken ovärdig koncentration på organisation. Vilket hinder för det pastorala arbetet! Så skulle den femte och siste kyrkoherden i Olaus Petri kunna tänka. Om han var det minsta ironiskt lagd...

Men det är han ju inte. För dagen är han som synes mest besviken.