När orden som passerar revy blir till frågetecken är det dags att söka på nätet efter begreppets etymologi, dvs. dess ursprung. Då kan ledtrådar bli mycket klara så att ordets betydelse blottläggs. Därefter är det en god idé att slå upp Svenska akademiens ordbok där ord riktigt uttömmande beskrivs och förklaras.
I fredags fick jag en diagnos! Och det var inte första gången, så jag börjar bli van. I den allmänna debatten har människors behov av diagnoser blivit tydliga eftersom det både för dem och för andra kan förklara hur en människa är eller beter sig. Egentligen handlar det väl om att få en förståelse för vad en speciell sjukdom kan betyda i det egna och andras liv. Diagnosen kan göra det obegripliga mera fattbart. Dessutom kan det utesluta alla möjliga farhågor för andra och kanske värre sjukdomstillstånd. Diagnosen ger ibland lättnad och befrielse. Tänk så viktigt det är att veta eller till och med bara att tro sig veta.
DIAGNOS...
I mitt fall var det bestämda balansproblem som ledde till att jag och läkare sökte en förklaring så att vi kunde begripa varför jag var så vinglig, nästan yrslig. Denna gång är diagnosen polyneuropati (förklaringen ges av Region Stockholm). Ingen bot finns än, möjligen ett fördröjande och tillfällig bättring. Rörelse, motion och sjukgymnastik blir viktiga ingredienser i fortsättningen.
Nu har jag så många diagnoser att jag inte vet hur jag ska hålla rätt på dem. Vore jag benägen att tatuera mig kunde jag ju låta fästa dem permanent på en arm så att jag inte tappar bort någon vid en upprabbling av alla sjukdomstillstånd. När någon frågar: hur står det till kunde jag bara hala upp tröjärmen och visa min tatuering.
Ibland har jag träffat personer som dignat under bördan av många diagnoser. Som om de vägde bly och var som betydande vikter som lastades på personens skuldror. De knäade under bördan av diagnoser och kunskap om allt som felades dem. Det var som om frågan hängde i luften: kan jag ha så manga sjukdomar och fortfarande se hyfsat frisk ut? Eller kan jag alls fortsätta fungera? Kan jag verkligen vara vid liv?
Andra har inställningen att jag gör vad jag själv kan så får medicinen och läkarvetenskapen visa vad den kan. Själv tänker jag mig att jag är ombord på ett flygplan. Jag följer alla instruktioner och förlitar mig på att piloter (dvs doktorer och andra) vet vad de gör. Även i en flygplansstol kan man vara ledsen och nere, så det så. Men vi rör oss i alla fall vidare. I de stunderna hjälper det mig att be "Gud som haver..."
Goda råd om vad man bör göra när det nya sjukdomstillståndet konstaterats kan medmänniskor haspla ur sig som ett tecken på att de både oroar sig och bryr sig. Ta ett steg i taget så går det nog bra, kan det heta. Det är ju det som är problemet, snart kan jag inte ta ett steg utan att oroa mig för vart foten tar vägen vid nästa. Men rör man sig ute bland folk lyckas man ju i alla fall få kontakt med många när man tar ett snedsteg, vilket kanske inte är så dumt ändå? Kontakter bör man ju ha många för sitt välbefinnande...
