Funderingar i maj

Råkade inför en ung sköterska beskriva en äldre man som "en gammal stöt". Vad är det, frågade hon omedelbart, det har jag aldrig hört. Än äldre och ganska orkeslös man, klämde jag ur mig. Kan förresten inte påminna mig att någon i min omgivning använt uttrycket på flera decennier. Så vokabulären förändras. Vokabulär börjar också bli ett finord som få nyttjar. Ordförråd är mera gångbart.

Vad gäller ord som tål att vrida och vända på... Kom att tänka på bibelordet om Jesu dop där den himmelska rösten proklamerar: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag" (Matt 3:17). Det är som hämtat ur närmaste fantasy- och sci-fi film. Unga människor borde därför inte ha så svårt att godta att när Jesus döps på jorden sker ett ingripande uppe i skyn, från himmelen. Den himmelska rösten översätts idag: "Detta är min älskade son, han är min utvalde". En utveckling från behag till utvaldhet.

Behag är ett ord som sällan hörs i talat språk, möjligen i suddiga uttryck som kvinnliga behag. I kyrkliga sammanhang har behag och välbehag funnits med länge. I änglasången på julnatten sägs de idag ha sjungit: "Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han har utvalt". Men tidigare, i 1917 års bibelöversättning, har sången innehållit följande ord: "Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag". (För diskussionen om vad fred i och frid i detta sammanhang kan betyda, läs Jacob Kremer i Signum). Behag verkar numera tonas ner och tycks vittra bort för att istället infogas i storord som glädje, lycka och tillfredsställelse.

Att använda ordet behag i vardagslag är inte alltid enkelt. ”I denna Korv Stroganoff finner jag behag” fungerar inte vidare värst. Och att påstå att man finner glädje i den aktuella korvrätten vore att gå för långt. Smakar bra eller hyfsat brukar räcka… inte heller är det den ultimata rätten att ta med till en öde ö!

Utvaldhet är för de flesta av oss något fint och önskvärt. Oftast. Den utvaldhet som ligger i att bli mobbingoffer eller utsatt för olika våldsattacker är värre än värst. Hur sådant går till borde studeras. När jag i 10-årsåldern fick glasögon blev det en tid av förföljelse tills uppmärksamheten flyttades till någon annan. Når det pågick var allt obehagligt. Inget att minnas med glädje.

Om trösklarna slipas bort och gränserna suddas ut så att alla kan vara med på sina egna villkor - vad händer då med den bibliska utvaldheten? Blir det alls möjligt att fortsatt tala om kall och kallelse? En öppning kan vara tankarna i Matt. 22:14 där många är kallade och få är utvalda. Var hamnar vi då? Möjligen i att utvaldheten ligger i att oförblommerat svara sitt ja till kallelsen?

Så funderade jag en vanlig lördag i maj. Och inte blev jag särskilt mycket klokare av det. Lite upplyst kanske? Men det var ganska behagligt att ge sig tid att grubbla en stund. Och eftersom jag har fått mycket tid att tänka och fundera undrar jag om jag ändå inte är utvald. En smula i alla fall...