I veckor har jag suttit bakom televisionsapparaten, dvd:n och sattelitboxen och grubblat över var felet suttit. Vilka kablar borde kopplas var? Jag kan nämligen inte spela in på dvd de program som visas på tv. Ingen signal, påstås det kaxigt på skärmen. Det fattas signaler i min centrala enhet också eftersom jag inte klarar att räkna ut var felet sitter.
Till min glädje finner jag idag en frände som i en kolumn noterat tv-rummets förändrade natur. Anders Mildner skriver i Svenska Dagbladet om Den knapplösa tv-drömmen. Han stannar till inför alla kontroller som behövs för att hantera det nya medierummet: På bordet framför mig finns ungefär lika många fjärrkontroller som jag har fingrar. Det slår mig att bordet de ligger på troligen är inhandlat bara för dem.
Jag radar upp kontrollerna framför mig. En svart. En grå. Två silvriga. En liten knubbig vit. En avlång mörkblå. Det är till en början omöjligt att säga vilken som går till vilken apparat. Dvd:n, videon, Playstation-konsollen, tv:n och tv-boxen svarar alla nyckfullt. Dessutom finns det fler fjärrkontroller än det finns apparater. Jag ser mystiska knappar med text som Clear, Sur, STB, NAVI och öppnar små luckor som döljer ännu fler knappar, fast mindre och i fler färger.
Hur kunde det bli så här? Som brukare klarar man snart inte ens att få igång tekniken. Och lyckas man har man ändå ingen aning om hur något av det fungerar. Det är bara att leva i förtröstan och tillit. Och det går bra till den dag då en kabel kopplas fel eller någon komponent inte längre vill ingå i helheten.
Enda utvägen är att kalla in någon 13-åring som begriper vad jag aldrig fattat. Eller att ringa efter en fullblodstekniker som betraktar sladdhärvor och kontroller med kännarmin och sedan suckar över de uråldriga ( sex-tolv månader gamla) apparaterna. De saknar rätt kontakter och en massa bokstavskombinationer de borde ha haft. Div-X, HD, HDMI, RGB, DVB-T, PiP...
Dessutom. I den lägenhet jag bebor finns det bara ett antennuttag. Och Datorn lever sitt liv i en annan del av lägenheten eftersom den andas genom telefonjacket. Inte vilket som helst duger. Man kan inte välja bland dem som finns, utan enbart det första, det förnämsta och högst i rang stående duger. Första bästa, får en ny innebörd. En värld av klasskillnad har öppnat sig.
De senaste dagarna har det dock åter blivit lugnt. Jag låter sladdarna vara. Tack och lov finns det radio. Utan antenner och kopplingar och styrenheter. På och av och lite volym räcker långt.
