Tillit och öppenhet ska
prägla ekumeniken, dvs den strävan efter gemenskap för världens och Kristi
skull som har lagts på kyrkorna och de kristna. Sveriges kristna råd har gjort
vissa rekommendationer genom åren för att främja det goda klimatet mellan kyrkor
och samfund. Två av dessa tumregler lyder:
Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och
samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och
liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras
traditioner.
Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som
förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av
ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för
kristen tro.
Man
kunde tänka att något av samma anda skulle kunna råda i en kyrka. Men
missförstå inte denna önskan som att det därmed blev omöjligt med en rak och
frän debatt. I dessa råd vill man ta fasta på det som förenar men utan att
låtsas som om vi vore förenade i allt. I en kyrka behöver alldeles särskilt
skillnader i lära diskuteras och då utifrån det som redan är kyrkans fastslagna
tro, bekännelse och lära. De som vill förändra bekännelsen behöver göra mer än
att tycka. Exegetiska skäl och argument behövs såväl som en diskussion av vad i
traditionen man stöder sig på när man vill förändring, så att det finns någon
slags kontinuitet i det kyrkan håller sig till.
I kriser och vid starka spänningar inom kyrkan kan man
särskilt minnas ett annat råd som SKR givit vad gäller den interreligiösa
dialogen utifrån ett möte inom Borgågemenskapen om religionsmöten. Det handlar
om att säga sanningen om den andre:
Att
tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk.
Vi behöver istället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är
både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa
bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till
auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi
anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och
med god vilja. Det är orättvist att jämföra vår egen religions ideal med någon
annans religions seder och bruk eller vice
versa. Både kristna och andra medlemmar i våra samhällen måste vara
medvetna om att vi alla står inför utmaningar när det gäller att leva ut vår
tro i samhället. Även i situationer då vi är djupt oense med varandra måste vi
anstränga oss att förstå de andras tro och bruk, att respektera den tro som
genomsyrar dem och att älska dem som våra medmänniskor. Om vi vid något
tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt
beakta en självkritisk hållning.
Uppenbar är att i den debatt som förekommit t ex kring
mitt kors så finns det gott om glidningar och övertolkningar. En rimlig kritik
av jihadism och islamism ses omotiverat som något som kan driva fram ett
religionskrig. En rimlig debattregel är att man ska beskriva motståndarens
åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför
inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa
i det egna sammanhanget.
Att tala sanning innebär förstås också att man säger
det man tänker när man tänkt efter och inte låtsas och förtiger. Sanningen gör
fri och blir det konfrontation och strid på grund av att man inte kan tiga så
ska det inte förhindra civiliserat uppträdande och dessutom måste man kunna
finna vägar till meningsutbyte i andra sammanhang än på offentliga arenor.
