Björn Ulvaeus skrev den 16 maj i SvD om att han hade svårt att förstå dem som ber till Gud just nu. Egentligen var han arg på Joel Halldorf som skrivit en krönika i Expressen den 10 april. Det märkliga är att han upprörs över att Halldorf skulle ha uttalat sig för dem Ulvaeus sympatiserar med, de som kallas "rationalisterna". Men snart påstår Ulvaus : "Men är det inte just dödsångesten och rädslan över att vår egen personliga berättelse ska ta slut i dödsögonblicket, som fick oss att skapa religioner till att börja med. I dem finner vi tröst och trygghet. En varm känsla över att ingå i ett större evigt sammanhang." Han uttalar sig på andras vägnar, de religiösa, som vore han ett vi med dem!
Den vetenskapssyn Ulvaeus företräder ser vetenskap som ett något systematiskt, ordningssamt och sammanhållet fast alla vet att vetenskap ständigt är konfliktfylld med olika synsätt inbegripna i en kamp och tävling med och mot varandra. Utvecklingspositivistisk är övertygelsen, ja tron, som jag tycker mig utläsa av Ulvaeus ståndpunkter, att vetenskapen ständigt går mot ökad klarhet och högre nivåer av kunskap om världen runt omkring oss och om rationaliteten i förhållandet orsak och verkan. På somliga områden är det säkert så, men problemet är väl att vetenskapen idag är så stor och omfattande att ingen förmår hålla samman alla de ståndpunkter och idéer som ryms inom det vetenskapliga fältet. Än mindre är de som har en kristen tro vetenskapsfientliga populister. Utan att skönmåla den kristna kyrkans förhållningssätt till vetenskap kan man ändå inte bortse från att kyrkan vårdade och utvecklade universitets- och skolväsendet i hela västerlandet under århundraden! Och utövade och utvecklade det vetenskapliga förhållningssättet till skapelsen eller världen om man så vill.
